Innan jag först hörde The Festermen skapade de en barriär mellan mig och sig själva. Jag läste nämligen pressmeddelandet. Där står ”this is what you get if The Jon Spencer Blues Explosion still had any balls”. Vad fan säger ni? Still had any balls. Pyttsan. The Jon Spencer Blues Explosion har rockvärldens största pung, alla kategorier, basta.

Men när jag kommit över den initiala chocken över detta burdusa påhopp började jag trivas med The Festermen.

Basfakta: tre medlemmar uppvuxna i den finska utmarken; bildades 1996 i resterna efter ”Chop Suey”; de spelar en psychoform av rockabilly med två gitarrer, ett trumset och ingen bas. Jag säger, det funkar.

Det känns lite för enkelt att dra till med JSBX och Rockmonster på grund av sättningen, men det låter ju faktiskt likt. Fast galnare. Mycket galnare. Och snabbare, de tolv låtarna på skivan klockar in på en dryg halvtimme.

I inledningsspåret frammanar de djävulen och kallar honom ”Toelake Snakeman”. I ”Stench” spelar de steelguitar på speed. I ”Liquor talking II” gläfser de helt utan spärrar till ett munspelssolo som kan verka enformigt men bara tar mer kraft när det kommer tillbaka för tredje rundan. Skulle Screaming Jay Hawkins vara finne skulle han spela sån här musik.

Kvaliteten kan svikta här och där, en del ljud går överstyr och skär igenom ljudbilden men det stör inte så mycket. Och resten gottgörs de med jävlar anamma.

De överdriver naturligtvis om storleken på sin pung, men det är i slutändan ok. Jag menar, Finlands största pung är stor den med.