Recension
- Mama's Gun Erykah Badu
- 2000
- Motown
Jag diggar dig
Lyssna
Externa länkar
Erykah Badu kvinnan med en av världens just nu mest spännande röster är tillbaka efter vad som känns som en evighet av väntan. Debuten ”Baduizm” är en av de där skivorna som jag lyssnat på så många gånger att den blivit en del av min själ. En del av mitt liv. Mängden minnen till den är nästan påfrestande många. Den symboliserar en intensiv, lycklig, olycklig, glad och frustrerande del av mitt liv. Det är tufft att ta emot en skiva som skall försöka leva upp till de förväntningar som jag helt naturligt byggt upp under min väntan på nytt material.
Alla mina förväntningar krossas i första låten. Alla.
”Mama's Gun” öppnar med en rockstänkare som mest av allt är influerad av Jimi Hendrix Band of Gypsys-period. Funkrock! Vem hade vågat tro på det? Vem hade väntat sig det? Vem kunde ana? Inte jag i alla fall. Smart att vända upp och ner på tillvaron med en gång, för ”Mama's Gun” är något helt annat än ”Baduizm” även om den inte fortsätter på rockspåret och att det helt självklart finns ett helt gäng låtar som med enkelhet kan kopplas till debuten.
Som helhet är det här en musikaliskt betydligt mer varierad skiva. Där ”Baduizm” var kompakt och hård är ”Mama's Gun” mjuk och luftig. ?uestloves hårda, nästan digitala, hiphop-trumspel har här förvandlats till ett friare och mer jazzinfluerat dito. Den sparsmakade instrumenteringen finns förvisso i flera av låtarna, men det som är kännetecknande är att de flesta ljudbyggen den här gången är avsevärt större och betydligt mer innehållsrika. Här finns massor av stråkar, blås och samplingar som far fram och tillbaka. Massor att upptäcka för den som öppnar öronen och vågar lyssna. Vågar känna. Vågar ta in. För den som inte avfärdar för att det inte låter som förr.
Jag vill ogärna skriva om enskilda låtar. Vilka jag gillar mest svänger från dag till dag. Men, att jag avgudar första singeln ”Bag Lady” som på ett skickligt sätt lånar från Dr Dre både musikaliskt och textmässigt det måste jag erkänna. Jag förstår inte heller de invändningar som på vissa håll förts fram mot Stephen Marley-duetten ”In Love With You”. I min värld är det en fullkomligt enastående förälskad duett.
Erykah Badu har tagit ett stort steg vidare och jag gillar det. Hon låter mer avslappnad, harmonisk och lycklig den här gången. Jag tror jag är kär.
Publicerad: 2000-12-08 00:00 / Uppdaterad: 2008-03-03 08:49
4 kommentarer
Fan, du har verkligen fattat det här. Folk som fattar musik, som du, endast dom ska ge sig på att recensera skivor. Håller med dig, Penitentiary Philosophy var en chock, men om man istället för att se det som en låt, ser det som en dikt så kan man börja tycka om den. Hur som helst, skivan är en guldgruva som kanske är lite svår att gilla i början, men som på all riktigt bra musik (som till slut håller) så måste man lyssna in sig i den en längre tid och skapa sina egna minnen i den för att den ska vara och förbli tidlös.
#
Jag håller med föregående talare. Absolut. Frågan är ifall inte ”Mama's Gun” ändå är strået vassare än ”Baduizm”. Viss musik bara är – och behöver varken kategoriseras, recenseras eller tyckas till om. ”Mama's Gun” kommer att hålla i alla lägen. Allt ifrån fest till meditativ stämning. Jag väntar redan nu på uppföljaren.
Hoppas att jag orkar vänta.
#
patrik, jag förstår att du är kär.
men det är tyvärr så för din del att erykahs hjärta för alltid tillhör mig.
jag är ledsen.
#
Jag svängde bort från den hysteriska trängseln vid Times Square, och befann mig plötsligt på en sidogata, kantad med musikaffärer. Januari var kall och snöig i New York, så att kliva in en stund, och förtrollas av allt jag missat i instrumentväg de senaste tio åren som gått sedan jag sist sprang i musikaffärer, var inget svårt val.
Fingrande på en liten mystisk burk, uppenbarar sig en kvinna bredvid mig, fingrande på en annan lika mystisk burk. Lång orange kappa, något turbanliknande på huvudet.
”Hon ser precis ut som Erykah” tänkte jag.
Såg henne igen i ett annat hörn av butiken, i samtal med någon ur personalen.
”Mm, nu jobbar jag med tredje plattan…” hörde jag henne säga – och då insåg jag att det ju faktiskt var Erykah i alla fall.
Hon är lika vacker i verkligeheten…
Väl vid Virgin Megastore höll jag i Mama's Gun ett tag, men bestämde mig för att ”nä… jag är inte på soulhumör idag”
Tror jag köpte Nine Inch Nails ”The Downward Spiral” istället.
#
Kommentera eller pinga (trackback).