Jag lyssnar efter regn
Elektricitet i luften
& det var så längesen
att Jag glömt bort hur det känns
att komma hem

Det är 1997. Snön är blöt och tung. Det är mörkt, kallt och förbaskat långt mellan Örebro och Stockholm. Går upp innan natten blivit morgon för att sätta mig på tåget mot jobbet, varje dag. ”OWC” i mina hörlurar. Jag är deppad, trött och känner mig ensam. Vill inte lämna lägenheten där jag har C och tämligen nyfödda H. Jag hatar livet och går djupare och djupare ner i skiten till tonerna av Kents ”Isola”.

För mig var tiden då ”Isola” spelades som mest tämligen kolsvart. Fast i en situation jag inte kunde kontrollera kände jag mig frustrerad och maktlös. Då passade detta album alldeles utmärkt som soundtrack. Jag hade inte riktigt fastnat för Kent tidigare. Allergisk mot hypen avfärdade jag debuten. ”Verkligen”-perioden med märkes-kostymer och allmänt pretentiös inställning fick mig inte heller att direkt jubla över bandet. Men allt ändrades då jag en sommar såg bandet på en utomhusscen, troligen 1996. Inledande ”En helt ny karriär” fick mig att stå kvar och en timme senare insåg jag att Kent faktiskt var värda en riktig chans.

Efter att ha lyssnat en hel del på ”Verkligen” och framförallt fastnat för låtar som ”Thinner” och ”Istället för ljud” började jag se fram emot ett nytt album med bandet. 1997 kom så ”Isola” och jag fastnade snabbt för den kraft som fanns på albumet. I det trista liv jag levde fick albumet stor plats och sedan dess återkommer jag till det med jämna mellanrum.

Kent växte flera klasser med ”Isola”. Jämnheten, kvaliteten på låtarna, nyanserna, produktionen, texterna. Allt hade vuxit och jag kunde släppa in det. Det talade även till mig, inte bara till tonåringarna. Från inledande ”Livräddaren” till avslutande ”747″ håller ”Isola” mig i ett hårt grepp. Perioden då låtarna till albumet skrevs måste vara en av Jocke Bergs främsta som låtskrivare, då de låtar som släppts som B-sidor på singlar under ”Isola”-perioden också är några av de starkaste som Kent givit ut. ”Utan dina andetag” kanske rentav är den bästa låt Jocke Berg skrivit.

Men jag kan också förstå att många har svårt att ta till sig det här albumet. Texterna kan mycket väl upplevas som pretentiösa och produktionen kan säkert kännas väl tilltagen. En förutsättning för att du som lyssnare ska kunna ta till dig Kent överhuvudtaget är nog att du har en del ärr i själen. Har du dessutom en god portion självömkan går det ännu bättre. Som livsbejakare och partypeppare firar Kent inte några större triumfer.

”Isola” har hyllats av många och det med rätta. Jag förstår att skivbolagsfolk och bandet själva ville göra ett försök på en internationell karriär i och med det här albumet. Men jag är inte alls säker på att det kommer lyckas. På engelska låter Kent ganska ordinära, men på svenska är de alldeles förbannat angelägna och till viss del unika. Det är ”Isola” ett tydligt bevis på. En svensk milstolpe. Ett måste för många.

Eftersom Kents fans är mycket hängivna och duktiga på att delta i diverse omröstningar var alla bandets album med bland de tio bästa i vår omröstning om den bästa svenska skivan någonsin. Tycker det är lite väl hög utdelning för bandet. Jag är för gammal och har ett eget liv, men på min personliga lista över favoritskivor kommer ”Isola” riktigt högt upp.