Det är lätt att få respekt för Deltron 3030 redan innan man lyssnat. Bakom aliasen Deltron Zero, The Cantankerous Captain Aptos och Skiznod The Boy Wonder döljer sig nämligen Del Tha Funkee Homosapien (mc), Dan ”The Automator” Nakamura (musik/produktion) och Kid Koala (dj).

Men det stannar ju inte där. I med skivan och på med musiken.

Ett lugnt beat med drömska körer över en gungande basgång och Dels rytmiskt hackiga men mjuka rap. ”It's 3030 / I want y'all to meet Deltron Zero / and Automator”. Funken lurar i alla hörn, men inte svettig, bara coolt gungande. The Automator bygger, Koala rör till och Del binder ihop.

Skivans historia är satt år 3030 för att lättare kunna påpeka det felaktiga i det moderna samhället. I spår efter spår behandlar de tre superhjältarna nutiden i framtidens dräkt. Precis som William Gibsons litteratur och ”Bladerunner” som refereras på skivan tillsammans med allsköns annan nutidskultur.

Dan The Automator fortsätter sin bana som en av de mest intressanta nutida producenterna som tagit honom genom Dr Octagon (tillsammans med Kool Keith), soloskivor samt producentuppdrag för Primal Scream, Eels, The Jon Spencer Blues Explosion och Damon Albarns kommande soloskiva. Hans sätt att närma sig hiphop och inkorporera den känslan med andra genres är unik i musikvärlden. Och den förmågan gör att han skapar bakgrunder som ingen annan. Deltron 3030 är tveklöst hiphop, men med fler än en infallsvinkel.

Och att Del Tha Funkee Homosapien kliver fram i förgrunden igen är på tiden. Under en lång period på nittiotalet var han helt utan skivkontrakt. Han släppte några låtar då och då på nätet, men det enda vi fick höra på skiva var samarbeten med andra (t ex Blackalicious). Nu är ordningen återställd med både en soloskiva och Deltron 3030 släppt i år.

Jag brukar inte uppskatta Kid Koalas soloskivor, lite för mycket teknik och för lite hjärta för min smak. Men här sitter hans handhavande av skivspelarna mer rätt, då den varma känslan redan är lagd.

Tolv låtar och nio mellanspel. Och skivan håller kvalitet rakt igenom. Från första låten ”3030″ till sista ”Memory loss” (där Sean Lennon återigen märks i ett bra sammanhang) sitter jag nöjd och gungar med.