När man i en musikdiskussion för in begrepp som postrock, math rock (ogillas av mig själv) episk ambient, och orkestral rock, ja då kan det rynkas ordentligt på vissa näsor. Förståeligt förvisso då samtliga begrepp doftar både progressivt och pretentiöst.

Men jag antar att medlemmarna i kollektivet gybe! är vana vid detta. Alla kan inte vara helt med på noterna när allt man gör omsorgsfullt förpackas som något väldigt annorlunda, och dessutom inte vill vara något annat än underjordiska.

Det varierande antalet medlemmar i det kanadensiska kollektivet var under inspelningen av ”lift yr. skinny fists like antennas to heaven!” nio personer. Plus några inlånade. Och det är förståeligt. Så mycket instrument som det finns med här. Stråkar, blås, klaviatur och klockspel samsas med gitarrer, bas, trummor och samplingar. Alla är lika viktiga, och någon frontman, eller kvinna, vill de inte ha. Det är musiken som är viktig.

”lift yr. skinny fists like antennas to heaven!” är uppdelad på två skivor som vardera är strax över fyrtio minuter långa. Hela skivan består av fyra spår, två på varje sida, som är tänkta att fungera som teman. De heter ”storm”, ”static”, ”sleep” och ”antennas to heaven”. Allt som allt gömmer det sig 14 låttitlar under dessa fyra. Men det är egentligen rätt oviktigt, om man inte är som jag och tycker att de fantasifulla titlarna är helt i linje med övrig mysticism, och kan fungera om man ser musiken i sig som ordlös poesi.

Men om vi lämnar den diskussion till de redan invigda, och gör det hela så enkelt som möjligt kan man beskriva musiken som filmisk. Och för all del episk. Långa böljande sjok av musik sköljer över lyssnaren, som ena stunden befinner sig en avskalad ljudmiljö ensam med endast stråkar, för att några minuter senare befinna sig mitt i ett näst intill plågsamt crescendo på flera minuter. Dynamiskt och vackert.

Det mesta gybe! gör tycker jag är riktigt bra. Och live ska de krossa det mesta (tyvärr missade jag dem när de var här förra året). Men det finns ett problem. Stämningen måste infinna sig; det går inte bara att slänga på plattan närsomhelst. Helst ska man vara lugn i sinnet och ensam. Man måste kunna ge musiken rum att växa. För det som kan hända annars är att allting kommer av sig. Musiken kan bli platt och långrandigt – en instrumental pina. Balansgången mellan trist och ointressant, och gripande och engagerande är hårfin. Skivan kräver helt enkelt sin lyssnare, det är en sak som är säker. Jag förstår dem som inte hittar poängen. Det är inte alltid jag gör det heller.