Även om det under året släppts ett gäng riktigt bra och intressanta hiphopskivor har jag ändå saknat ”den där” speciella skivan som har det lilla extra som skiljer den från de övriga och som jag alltid kommer förknippa med året 2000. Fram till att jag fick ”Stankonia” i min hand låg antagligen Outsidaz bäst till med sin briljanta ”Night Life EP”. Men oavsett hur bra den är, har den och de övriga inte en suck jämfört med ”Stankonia”. Outkast har gjort årets bästa hiphopskiva. Igen.

Igen för att de i alla fall i min lilla värld lyckades med samma sak med förra skivan ”Aquemini” 1998. Men även om den var outstanding då och fortfarande är en helt grym skiva är frågan om Outkast någonsin själva kommer överträffa det de nu gjort med ”Stankonia”. Kan nämligen inte få bort känslan av att den i framtiden kommer ses som toppen på Andre ”Andre 3000″ Benjamin och Antwan ”Big Boi” Pattons förhoppningsvis ännu långa karriärer.

De förenar på ”Stankonia” gangsta-rap, old-school-hiphop, futuristiskt bounce, klockrena synthslingor med domedagsbasar, ömsint soul och en rejäl laddning klassisk p-funk. Resultatet blir den funkigaste dos spejsad hiphop som bränts ner på aluminium.

Att sedan varje spår, oavsett om det som i ”B.O.B.” handlar om stenhård, vansinnig drum n' bass-influerad domedagsgospel eller som i ”We Luv Deez Hoez” svettig g-funk, har en refräng som kan knäcka vilken topplista som helst gör inte direkt helheten sämre. Experimentlustan och upptäckarglädjen fullkomligen sprutar ur högtalarna och här finns flirtar med allt från mambo i ”Humble Mumble” till gitarrylande rock i ”Gasoline Dreams”.

Men även om musiken och soundet ofta befinner sig både ett och två ljudår bort är ämnena som Andre 3000 och Big Boi rappar om betydligt mer nära till hands. Även om ibland rimen också sticker iväg någonstans upp i det blå handlar mycket om vad de själva upplevt. Och de har en hel del att säga, inte minst om tillståndet i USA. Ramen sätter de redan med skivans första vers.

”Don't everybody like the smell of gasoline? / Well burn muthafucka burn, American dreams / Don't everybody like the taste of apple pie? / We'll snap for yo' slice of life, I'm telling you why / I hear that Mother Nature's now on birth control / The coldest pimp be lookin' for somebody to hold / The highway up to heaven got a crook on the toll / Youth full of fire ain't got nowhere to go, nowhere to go”

Och det är i kontrasten mellan de overkliga ljuden och de mycket verkliga texterna den största magin uppstår. När de i ”Toilet Tisha”, till ett komp som Prince kommer drömma mardrömmar om, berättar en historia om en tjej som hellre tar livet av sig än avslöjar att hon är gravid gör de det så laddat och själfullt att man själv håller på att gå sönder.

”Stankonia” avslutas passande nog med titellåten, en över 6 min lång utsvävning i grooveuniversum där Outkast klär in soulen och funken i ny kostym och kastar den rakt in i framtiden. En mer lämplig låt kunde de inte valt att avsluta med. För vad ”Stankonia” i grund och botten egentligen handlar om är som sagt funk. Eller som Andre 3000 själv säger:

”We're taking it back to before hiphop. To the funk”

Och som de gör det sen. De låter funken regera och fortare än man kan säga Bootsy Collins är årets hiphopskiva här.