Adam ”Ad-Rock” Yauch (Beastie Boys) och Amery ”AWOL” Smith (turnétrummis i Beastie Boys) får lite tid över när de andra gått hem för dagen. De är ganska trötta och slutkörda efter en hård dag i studion. De har nått stadiet då det mesta är roligt och skrattet lurar bakom varje ton. De lägger ifrån sig de instrument som de använder i vanliga fall, plockar fram några enkla synthesizers och spelar in några låtar. Mest på kul. Ungefär så gissar jag att det gått till när den här skivan spelats in. Här finns ingen tanke på topplistor eller kommersiell framgång. Här finns bara oförfalskad glädje till musiken och livet. Ibland behöver det inte vara svårare än så.

Fyra (eller egentligen kanske man ska säga fem) låtar på strax under åtta minuter. Åtta minuter i den glada musikens himmelrike . Ingen eftertanke, bara rakt på. Pang! Pow! Blipp! Blopp! Klapp! Klapp! Och ett asgarv. Fantastiskt.

Första låten heter ”Buddy” . Den är en minut och 48 sekunder lång. En skön och enkel historia som består av två ganska enkla synthslingor (en melodi och en bas) och replokalstrummor. Texten om hur konstigt livet kan te sig och hur man kan skaffa sig nya vänner om man bara släpper loss lite och slappnar av sjungs i stämmor. Den skulle lätt ha kunnat platsa på Money Marks ”Push the Button”. Naivt och mysigt. ”Let’s Rock!”.

I ”Boogie Bored” drivs tempot upp. Ett frenetiskt elektroniskt handklapp och en hel del oljud toppat med en glad synthslinga och stela programmerade trummor av typiskt 80-talssnitt rundar av det hela. Det är hardcore spelad på synthar. 1:17 lång. Som om ”Aglio e Olio” spelats in med Casio-synthar istället för elgitarr, bas och trummor.

Spår nummer tre är den stora allsångslåten och den som kommer att fylla dansgolven. Med ett trumkomp som påminner om någon gammal surfklassiker och mer skriken än sjungen text gör att känslan av fylla och hoppande upp och ner inte är särskilt långt bort. Jo, jag kan se mig själv hoppa upp och ner vrålandes refrängen på nästa fest med ett fånigt leende på läpparna. ”Come on come on / We can do the scrappy / Come on come on / Beats can make you happy”. Om inte ”Hello Nasty” varit så urbota seriös hade den här kompositionen passat bra in där.

”The Scrappy” mynnar ut i något helt meningslöst, galet och fullkomligt lysande. Om man är på humör vill säga. Det låter som om någon stängt in Cartman i studion, fyllt honom med helium och tvingat honom att sjunga Disneylåtar. Slutresultatet har pitchats upp till oigenkännlighet. Irriterande eller hejdlöst kul? Kul säger jag.

Sist på skivan finns ännu en allsångslåt för oss som hellre skrålar än sjunger finstämda visor. ”Mr Critic”. Mer punk på synth. Mer handklapp. Här börjar det kännas som om Adam och Amery vet att det är jag som ska recensera den här skivan. De vet precis vilka knappar de ska skruva på för att jag inte ska kunna skriva ner det. De vet att jag måste kapitulera och säga att: ”det här är tamefan ett av de få släppen som gjort mig riktigt lycklig i år.”