Recension
- The Reunion (CD) Capone-n-Noreaga
- 2000
- Tommy Boy Music/Playground
Sval återförening
Lyssna
Externa länkar
Att Capone-n-Noreaga dröjt hela fyra år med uppföljaren till den, vid det här laget, småklassiska debuten ”The War Report” verkar helt galet men faktum är att de knappast haft något val. För precis när det var dags att göra promotion för den då nysläppta skivan dömdes Kiam ”Capone” Holley till 2 1/2 år i fängelse. Sällan har väl uttrycket ”taskig tajming” känts mer passande.
Under tiden Capone suttit av sitt straff har duons andra halva Victor ”Noreaga” Santiago inte varit sysslolös utan han har haft stora framgångar som soloartist. Framförallt med 1998-års hyllade skiva ”N.O.R.E”. Men sedan Capone släpptes förra året har de båda jobbat med att färdigställa uppföljaren med det efter omständigheterna givna namnet ”The Reunion”.
Och trots att det förflutit en del tid mellan släppen märks det vilka det är som ligger bakom. Det är fortfarande hård östkusthiphop där de båda med kaxig attityd och sina personliga gatusmarta rhymes rappar om livet som thugs och små-gangstas i New York. En miljö som de trots sina framgångar känner att de fortfarande är en del av.
”My soul is cuffed to the corner
Every gate, every card table
every 'Welcome to the Hood' sign”
(från ”Queens”)
Men även om temat, precis som på ”The War Report”, är ögonblicksbilder från gatulivet är inte ”The Reunion” lika oförsonlig som den. Både tiden och fängelsevistelsen har satt sina spår. Kalla det mognad, eftertänksamhet eller vad man nu vill men även om rimmen fortfarande är hårda och aggressiva finns det nu en annan och lugnare ton.
Också soundet har förändrats. Capone-n-Noreaga verkar ha lyssnat en hel del på det Swizz Beatz och de andra i Ruff Ryders-kollektivet sysslat med de senaste åren. Det är mycket vassa beats och metalliska samplingar om än inte lika utflippat och futuristiskt som hos RR. Samtidigt plockar man också influenser från andra hållet och spår som ”Full Steezy” och ”Don't Know Nobody” skulle inte Dr Dre skämmas för.
Dessutom finns det som vanligt också en uppsjö gäster både bakom mikrofoner och mixerbord. Foxy Brown, som passar på att fortsätta kriget mot Lil' Kim genom att dissa henne skoningslöst i ”Bang Bang”, och labelkollegerna från D.I.T.C., Buckwild och Lord Finesse är ett par. Och jodå, den till synes allestädes närvarande DJ Premier finns med här också och lyfter ”Invincible” till ett av plattans bästa spår.
Slutresultatet blir att Capone-n-Noreaga hamnar någonstans mitt bland g-funk, ödesmättade asfaltsymfonier och bounciga beats och det hela blir därför lite profillöst. Det finns ett par feta spår på ”The Reunion” men det som saknas är de där låtarna man inte kan få ur huvudet, som sätter sig som flugpapper på trumhinnan. Som det är nu räcker inte låtarna till utan det mesta flyter bara förbi utan att lämna några bestående spår.
Men även om inte ”The Reunion” kommer gå till historien som något storverk är det ändå en skiva värd att kolla upp för den som är intresserad. Speciellt om man gillar artister som Jay-Z, Mobb Deep och Beanie Sigel. För det är där någonstans duon hamnar närmast rent soundmässigt.
Annars återstår bara att välkomna Capone-n-Noreaga tillbaka på scenen, konstatera att de i all fall till viss del fortfarande håller ställningarna och hoppas att vi inte behöver vänta fyra år på nästa skiva.
Slutligen ska de också ha en eloge för den synnerligen goda smaken att som intro ha Carl Thomas version av ”Change Is Gonna Come”. Den får mig att smälta lite varje gång jag hör den.
Publicerad: 2000-11-24 00:00 / Uppdaterad: 2000-11-24 00:00
2 kommentarer
Visst skivan är inte helt perfekt, men nr 5 & 8 borde höja betyget till en 7a
#
the invincible, untochable, c-n-n!
#
Kommentera eller pinga (trackback).