Om och om igen blir jag förvånad av Helicopter Girl. Och hela tiden har jag en gnagande känsla som vill komma ut och skrika det låter som … Känslan har kommit ut flera gånger faktiskt, men den har aldrig försvunnit. Hittils har jag räknat upp Martina Topley-Bird, Björk, PJ Harvey och flickorna i Luscious Jackson. Det jag kommit fram till, efter många om och men, är att Helicopter Girl, eller Jackie Joyce som hon egentligen heter, är delar av allihop och mer – i en.

Hon skriver, spelar (utan att kunna alla instrument) och producerar själv. Och det här är debutplattan. Ju mer jag läser om Jackie, ju mer imponerad blir jag. Hon har sån självklarhet och sånt självförtroende i det hon gör. Antagligen bottnar något av detta i att hon trots allt inte är helt ny i branchen, då hon som bakgrundsångerska i flera band innan hon gav ut eget.

Skivan spretar åt alla möjliga håll hela tiden. Själv har hon i intervjuer sagt att hon inte vill att det skall bli tråkigt, därför innehåller skivan så många olika stilar. Första spåret, ”Escape cloud” inleds med en trevande akustisk gitarr och Jackies röst i mono som en gammal raspig inspelning. Låten vecklar upp sig till en känslosam och vacker ballad sjungen med sorgsen röst. I bakgrunden breder några mjuka beats tyst ut sig och jag smälter.

”345 Wonderful” följer sedan, en låt inspirerad av Spike Lees ”Girl 6″. En dålig film men en bättre låt. Framförallt är det produktionen som stärker låten med tre-fyra gitarrslingor som hela tiden går in och ut ur varandra. Känslan blir glad och varm, trots det kalla elektroniska bakgrundskompet.

Nästa låt, ”Individual” sänker tempot igen med bas som bärande instrument. Funkigt, men saktmodigt.

”Satan's seventh bride” hör ljudmässigt ihop med Massive Attacks ”Mezzanine” utan att det för den skull låter tröttsamt som så mycket annat som försökt likna Massive på senare år.

Till nästa, ”Glove compartment”, börjar jag leta efter fjärrkontrollen för att slå på ”Sopranos” när hon sjunger ”Gimme the gun / It's in the glove compartment”.

Jag skulle kunna forsätta ett tag till som ni förstår, jag menar det är ju elva låtar på plattan, men jag avslutar genomgången där. Summa sumarum, spretigheten funkar utmärkt. Hennes röst passar oväntat bra ihop med alla stilar (förutom kanske disco-flirten ”Subliminal punk”). Fast det spretar inte bara, efter att ha lyssnat igenom hela plattan vet du att du aldrig lämnat Helicopter Girl. Det sitter ihop och det är bra.

Som avslutning kan jag nämna att Helicopter Girl blev nominerad till Mercury-priset i England. Det var inte oförtjänt, även om hon inte heller varit helt förtjänt av att vinna.