”Blood and chocolate. I hope you're satisfied with what you've done. You think it's over now, but we've only just begun”

Så öppnar en av mina absoluta favoritskivor. Till ett monotont puk-beat och gitarr-slammer spricker rösten. I en blandning av konstaterande och anklagande pressar sig Elvis Costello and the Attractions målmedvetet igenom den hårda ”Uncomplicated”. På ett sätt som utan att förhäva sig förklarar att det här bandet skulle kunna göra lungmos av Ricky Martin, Madonna, och varenda gym-deffad nolla som tar plats i MTV. Samtidigt som dom tar en klunk på sin Lager och kastar en sned blick på BBC1's gråa nyheter medan Ruts-sångarens spöke garvar lyckligt i baren tillsammans med Bon Scott, Hank Williams och Otis Redding.

Jo, jag ÄLSKAR den här skivan.

”Blood and Chocolate” är i min bok en av de bästa popskivor som gjorts. Inte så mycket för att låtarna i sig är det bästa Costello skrivit, utan för helhetens skull. Med sin fantastiska blandning av kolsvarta, och på gränsen till morbida texter och klassisk brittisk sextiotals soul, pop och rock. Om jag läst min Costello-historia rätt skrevs och producerades plattan i rent vredesmod över att Costellos amerikanska distributör (var det Warner?) inte tyckte att han skrev tillräckligt kommersiella låtar och var missnöjda. Som motsats till ”Armed Forces” är det här ett slarvigt mästerverk.

Om man anser sig gilla Lo-Fi borde den här skivan vara en bibel i sin lysande naturlighet. Mer rumsupptagning i en inspelning får man leta efter. Slamrig och kantig men totalt självklar i Nick Lowes coola produktion så står den helt tidslöst kvar och briljerar. Till skillnad från alldeles för mycket brittiska 80-tals plattor.

I ”I Hope You're Happy Now” matar bandet ur sig det Caesar's Palace förmodligen drömmer om för att bara vakna gråtande. Costello dryper skadeglatt texten som är giftig på gränsen till äcklad i sin beskrivning av den försmådde älskaren som förtalar sin gamla kärleks nya flamma.

”Tokyo Storm Warning” fylls av blixtrande Amerikana och Dylan-inspirerad sarkasm över japansk kitsch, vit makt och västerländsk turistmentalitet. De skeva gitarr- och orgelfigurerna referar till Beatles ”Revolver” och The Band, och om inte Alec Empire lyssnat sönder den här låten borde han göra det. Överstyrd skönhet som vackrare än något annat beskriver vilken jävla motbjudande verklighet alltför många tvingas leva i. Grundkompet låter som ett psykotiskt ”Sesame Street”-tema och klär låter som det enda naturliga.

Så tuffar ”Home Is Anywhere You Hang Your Head” igång, med en obetalbart enkel basgång och betraktelsen fortsätter ur den tragiske/patetiske huvudpersonen och försmådde älskarens brustna lilla värld – ” …you're tired of talking and can't drink it down, so you hang around and drown instead. Home isn't where it used to be, home is anywhere you hang your head.”

Sista låten på A-sidan är utan tvekan den mest hjärtknipande och bottenlöst smärtsamt vackra kärlekssång som skrivits.” I Want You.” sliter hjärtat ur kroppen på mig fortfarande efter sexton år. Ska du nånsin beskriva olycklig kärlek och inte har ord själv, spela då den här låten för den du vill förklara hur det känns och om dom inte fattar då så kvalar vederbörande in i Jeffrey Dahmer-kategorin och bör undvikas till varje pris.

B-sidan öppnar med rockabilly-influerade ”Honey Are You Straight or Are You Blind?”, en ren rocker med farfisa-driv. Om relationsförvirring, och en viss skadeglädje, som så ofta hos Costellos allra vassaste låtar.

Som andra låt dras vi så ner i ”Blue Chair”, om efterklokhetens vassa sporrar, ånger, längtan och insikt.

I ”Battered Old Bird” tar Elvis med oss in i engelsk landsortsmisär och provinsiell undergång, och berättar om de evigt Valium- och Halycon-sövda hemmafruarna, förtidspensionerade vrak och barn som växer upp i ett land där ingen bryr sig om något mer än sig själva, eller bara har gett upp. Thatcher, Blair eller Persson, det är ungefär samma landskap idag. Fast Cipramil och Rohypnol har tagit förarsätet som själsliga plåster på såren för dom som inte orkar. ”There's a place where time stands still, if you keep taking those little pink pills.”

Raskt över i den häcklande ”Crimes of Paris” med Cait O'Riordans ljuva stämma i kören. En sång om romantiskt självbedrägeri och de luftslott som vi alla omger oss med i vår jakt efter lyckan och kärleken.

”Poor Napoleon” med sin Animals-orgel och lite vridna, sorgliga text om kärlek och svek fortsätter skivan. Panikångesten ligger och kokar i orden ”I can't lie on this bed anymore, it burns my skin. You can take the truthful things you've said to me, and fit them on the head of a pin.” eller ”Bare wires from the socket to the bed where you embraced that girl, did you ever think there's far too many people in the world?”. Allt förpackat i en av pophistoriens vackraste melodier. Stackars Napoleon, den lille erövraren som inser att han förlorat slaget till slut. Det är en hårfin balansgång mellan parodi och gravallvar.

”Next Time Around” avslutar plattan med orden ”…you'll be someone elses baby, I'll be underground. The next time around. The next time around”. En självplågandets segerhymn för alla som vet vad ett brustet hjärta vill säga.

Om du inte hört den här skivan, men tycker om Håkan Hellström, Broder Daniel, Caesars Palace och Kent. Införskaffa den här skivan! Det är musik som lever, till skillnad från all den dynga som portioneras ut i övermått hos ”musik”-TV och reklamradio. Lyssna också på Costello's ”King of America” som tillsammans med ”Nebraska” och ”The River” av Bruce Springsteen, i mitt tycke är 80-talets starkaste platta.