EST har lyckats med konststycket att föra jazzen ut ur det musikaliska finrummet. Anförda av frontmannen Esbjörn Svensson har trion krossat de osynliga barriärer som skiljt musikälskare åt på olika sidor av den gräns som går mellan finkultur och dess folkliga motsvarighet. De har spelat på Hultsfredsfestivalen och andra ställen som kanske inte främst förknippas med jazz.

De har missionerat för jazzen och lyckats bra. Paradoxalt nog har belöningen från jazzpuritanerna blivit att de behandlas med kalla handen. Jazzklubbarna i vissa städer vägrar boka dem. De anses inte vara tillräckligt renläriga. Ska man skratta eller gråta?

Jag betvivlar starkt att EST ens skulle förmå släppa en dålig skiva från sig. De är alldeles för begåvade för det. Både som instrumentalister och som låtskrivare. En av de saker som främst utmärker dem är att de inte låter som en trio. De låter bra mycket mer – det gäller såväl live som på platta. Det beror på att de utnyttjar sina instrument på sätt som man knappt kan tänka sig. Dan Berglund leker fram tonerna på sin bas och använder diverse olika tekniker och effekter för att få fram det ljud han är ute efter. Att Esbjörn vet hur man hanterar ett piano är ingen större hemlighet. Att säga att Magnus Öström spelar trummor skulle vara nästintill oförskämt begränsande. Han får fram rytmer och nyanser i sitt spel genom att utnyttja både sitt trumset och diverse percussion maximalt. På så sätt ger det musiken en extra rymd vilket är särskilt imponerande när de spelar live.

Att EST inte är rädda för att experimentera framgår tydligt i The Wraith som startar med programmerade rytmer som studsar fram mellan högtalarna. Mer ljud än melodi. Suggestivt vackert. Småputtrigt, grooviga titelspåret och floorfillern, den charmigt svängiga, Spam-Boo-Limbo tillhör favoriterna. Det gör även flera av de lugnare låtarna som inledande Somewhere Else Before, Pavane ›Thoughts of a Septuagenerian‹ och The Face of Love som kanske har plattans starkaste melodi. Undrar hur många tv-serier den lär dyka upp i framöver?

Ingen enskild låt når upp till magin i titelspåret från förra plattan From Gagarin's Point of View, som är en förra årets bästa låtar. Men som helhet kan Good Morning Susie Soho mäta sig med föregångaren. Köp den eller någon av de tidigare skivorna och upptäck riktigt bra musik. Om det sedan är jazz enligt konstens, och puritanernas, alla regler, spelar ingen roll.