”This music makes us beast as well as angel, in a hallucinating mysticism accepting humanity and revealing the divine. Thus it tends toward a frightening ecstasy followed by a spiritual contemplation”
Text från neurosis.com

När jag sände Neurosis i P3LIVE för ett år sedan, gick en vän och kollega hemma och stökade medan han lyssnade på mej och min presentation i vilken jag talade om stämningar, nyanser och avslutade med att beskriva musiken som ”nästan plågsamt vackert”. Jag hade velat se hans min när det som han beskrev som ett ”tordönsmuller från helvetet” följde min presentation istället för de eteriska melodier han, liksom många andra, troligen förväntat sej.

Nu ska det här inte bli en semantisk diskussion om begreppet ”vackert” men den här lilla episoden är ju ett bra exempel på hur olika man uppfattar musik och hur besynnerlig en beskrivning kan bli för någon med en helt annan upplevelse av samma musik. Nu ”upplever” man ju inte all musik. En hel del musik kommer inte längre än till hjärnans mer logiska vindlingar. Men så finns det musik som går rakt in hjärtat och, precis som när man är förälskad, trotsar all logik och gör en totalt försvarslös. Så var det med mej och Neurosis. Det var som om en kardiolog hade fläkt upp min bröstkorg och blottat mitt hjärta som slog i takt med pukslagen i ”Under the Surface” (spår 3 på ”Times of Grace”).

Neurosis är tveklöst tyngst av de tunga! Soundtracket till jordens undergång har jag hört någon likna det vid. Musiken målar mörka landskap utan nåd. Titelspåret ”Times of Grace” är en krafturladdning som bokstavligen fick mina knän att vika sej när jag hörde Neurosis göra den live på Klubben i Stockholm för ett år sedan. Det är som att befinna sej mitt i en orkan. Överväldigande krafter får marken att skälva, men rätt var det är så hamnar man mitt i stormens öga. Några ögonblick då allt blir stilla (No 5 ”Belief”) innan man återigen konfronteras med de rasande naturkrafterna (No 6 ”Exist”). I ”Away”, för att fortsätta på stormtemat, kunde Steve von Till och hans ömtåliga röst vara de enda överlevande som vaknar till förödelsen efter stormen. För mej är det så vackert att ögonen tåras.

”Neurosis never ever lie”, står det på deras hemsida. Jag tror det är där en del av det vackra ligger. Skönhet har med harmoni – inte harmonilära! – att göra. Brist på uppriktighet eller ren och skär lögn kan aldrig skapa harmoni. Att ärligt förmedla en negativ känsla bidrar mer till harmonin än falska glädjeyttringar.

Mer sakligt kan man beskriva Neurosis som ett 5 man starkt konstkollektiv där ljuskonstnären Pete Inc. är minst lika viktig som musikerna. Han gör bildspel som ackompanjerar Neurosis konserter och förstärker musikens stämningar. ”The best music should always be seen as well as heard” som det också står på Neurosis hemsida.

I närheten av Neurosis finns också Tribes of Neurot som bildades för att utforska musik och ljud som ligger utanför Neurosis musikaliska sfär, samt även utveckla andra uttrycksformer som film, video och datateknik. Tribes of Neurot har bland annat gjort skivan ”Grace” som också kan spelas samtidigt som ”Times of Grace”! Har man, vilket jag snopet insåg att jag faktiskt inte har (det borde kanske inte varit en överraskning…?!), två CD-spelare kan man genom att höja eller sänka volymen på den ena eller den andra skivan göra oändligt många version av ”Times of Grace”.

Jag har som sagt bara en CD-spelare men det räcker mer än väl för att bäst avnjuta Neurosis – bara man har ett badkar också. Fyll det med varmt vatten, släck alla lampor, tänd några stearinljus och sätt på ”Times of Grace” så högt du (och grannarna) tål. 66 minuter senare kliver du upp – renad till både kropp och själ! Och nu, snart kommer ”Sovereign” och då kan man ligga kvar 33 minuter till! Livet är bra härligt, när Neurosis tonsätter det!

Mitt betyg är så klart 10.0 på Richterskalan!!!