1999 släpptes Bombshell Rocks debutalbum, en helt OK skiva. ”Street Art Gallery” var en svängig punkplatta med rötterna i band som Rancid, Ramones och Sex Pistols. Visst var de värdiga arvtagare. Ett Västerås-band med det fylliga soundet kan inte bara negligeras. Allra helst när de också släppts, lanserats och uppskattats i USA.

På nya skivan ”Cityrats & Alleycats” trillar man på i samma spår. Möjligtvis har man blivit lite mer melodiös och lite mer trallvänlig. Jag ska väl inte säga det, men man börjar då och då låta som Blink 182 eller Millencolin (kan ha sin förklaring i att en av producenterna heter Mattias Färm), även om man hela tiden behåller ett tyngre sound. Sticket i slutet av ”Tonight I'm Burning” är riktig MTV-anpassat, och skulle utan tvekan passa in på ”Enema of the State”. Bombshell Rocks är dock både snabbare och allvarligare. Ljudbildens mer allvarliga sida står väl främst sångaren Mårten Cedergran för. Hans rökskadade röst harklar sig fram, vilket förmodligen gör att det här aldrig skulle gå hem hos de passiviserade tonåringarna framför kabeltv:n.

Tyvärr är detta inte en skiva som sticker ut, det låter väl som vilken dussin-punk som helst. Jag gillar dussinpunk men det är inget som kommer ge Bombshell Rocks ett stort megagenombrott, inte alls. En genomsnittlig traditionell punkskiva, utan den extra lyster som fanns på ”Street Art Gallery”.

Jag finner inte heller någon låt med någon riktig hit-potential, och kanske är det skönt. För genom det blir ändå skivan rätt jämn. Det är inget som är riktigt dåligt, och inget som heller är riktigt bra. Jag trallar med lite sådär smått road. Inge överdrivna skutt här inte. Det tolfte spåret ”Upsidedown” gör emellertid ett något större intryck på mig. Med textrader som: ”when i turn around / I see all this people waiting for salvation to come / if you take a look / you'll see they're moving like robots / waiting for directions from someone”. Jag kan inte riktigt förklara det, men låten passar liksom till Roy Anderssons film ”Sånger från andra våningen”. Inte till filmen i sig, men när jag funderar över filmens budskap eller icke-budskap passar Bombshell Rocks ”Upsidedown” som sällskap.

Trevligt med Bombshell Rocks är emellertid den energi som faktiskt finns i musiken. Trots en del depriverande texter, är det dur som lyser fram. Ett slags framåtsyftande ”-Gör något då din försoffade Svensson!”. Det gillar jag.

En punkskiva som vilken annan. Trevligt, men inte uppseendeväckande.