Junior Cottonmouths enda platta är ett litet snurrande bevis på att multibolagen är ute och cyklar rejält. Här vojnas och gnälls det på Napster och andra ställen på nätet där man kan provlyssna lite på musik som man aldrig annars skulle komma i kontakt med – och när man väl vill köpa den går det inte!

Att det kan vara knepigt att hitta plattor från små bolag med begränsade resurser är förståeligt, men när den stora draken Atlantic hyr in den ansedda producenten Craig Leon och spelar in ett (enligt mina gissningar inte alltför billigt) album med denna Londonbaserade Lancaster-combo för att sedan helt enkelt skita i att släppa det, både i hemlandet och i resten av Europa, är det ingenting annat än ”hjälp till själv-stjälp” man pysslar med.

Plattan är nämligen helt lysande! Har man tur kan man kanske hitta den på Napster, men knappast någon annanstans. Detta fysiska exemplar hittade jag efter ett års letande, i en USA-importaffärs realåda.

Ni som tycker att röjiga popskivor där dom flesta låtar är potentiella hitsinglar (exempelvis Undertones första LP eller Buzzcocks ”Singles going steady”) förgyller det trista jordelivet har blivit snuvade på en fet själslig orgasm av Atlantic Records. Här ramlar ohörda klassisker omkring som fulla raggare på midsommarafton, och Pete Shelley borde dra en lättnadens suck över att J.C. förblev en hemlighet – för jag tror tyvärr inte att gruppen existerar längre.

Låtar som ”Something scratching”, ”Overload of love” och ”Little Jesus” tycker man sig ha hört och kunnat sjunga från första lyssningen, och ”Rocket” är en av dom finaste kärlek-på-avstånd-låtar jag vet. Själv skulle jag med glädje offra en hörntand för att ha varit mannen som skrev ”Shirts + skins”, men han heter Paul Breuer och handlar antagligen med secondhand-kläder i London igen. Det är synd, för han skramlade på så gott tillsammans med det här bandet, och jag hoppas att jag någon gång får tag på människan så att jag får berätta hur många gånger hans musik gjort en tämligen musikblaserad gammal punkfarfar lycklig och pigg på musik igen, och att jag längtar efter dom där plattorna som Junior Cottonmouth aldrig fick eller hann göra.

Jag har gjort, och tänker fortsätta att göra, hembrända kopior av den här plattan och ge bort till vänner med god smak. Vad fan ska man annars ta sig till när bolaget i fråga inte verkar vara ett skit intresserad av att sälja sina egna produkter? Har någon på Atlantic några invändningar mot detta får man gärna höra av sig till mig, så kanske jag samtidigt kan få en bra förklaring till varför plattan inte ens finns på bolagets egen sökmotor!
Mitt eget gamla material med Strindbergs och John Lenin har för övrigt mött samma öde av skivbolag som vare sig verkar vilja lagerhålla plattorna eller ge tillbaka materialet till oss musiker. Hembränning och Napster välsignas förmodligen i allmänhet av oss som gjort plattorna, i alla fall av mig. Dom futtiga korvören man missar i royaltys kan man både ha och mista – huvudsaken är ju att musiken blir hörd av dom som är intresserade.

Så länge som ”branschen” fungerar på det här sättet tycker jag enbart att man borde hålla käften vad gäller mp3-och Napster-gnäll! Men tyvärr är inte bolagen dom största förlorarna i denna klantiga företagsekonomi – det är förbisedda musikanter som Paul Breuer och vi i publiken som får betala notan med knäckta självförtroenden och bortkastat arbete, respektive tomma öron.

Jag skulle ta i om jag påstod att ”Bespoke” är en av dom där tre plattorna jag tar med till den öde ön, men jag skulle nog tumma på den ett tag med visst vemod innan jag stack iväg. Låtarna skulle ändå sitta kvar där i skallen, på resan ”over the atlantic without Junior Cottonmouth”.