The Frequency Benders kommer från Linköping. Två av medlemmarna, Henrik Sundqvist och Jörgen Wärnström, har ett förflutet i indiepopgruppen Cloudberry Jam som gav ut några skivor och turnerade i Japan under 90-talet. Sångaren heter Whales Obaka och han har en lång musikerkarriär i Nigeria och Gambia bakom sig. Tillsammans gör de nu, enligt deras egen definition, en blandning av soul, pop, house och ragga. Andra starka influenser på skivan är latin och acid jazz. De har också lånat in några gäströster och musiker till ”Tuning in”, bland andra Jennie Medin, som sjöng i Cloudberry Jam.

Henrik och Jörgen, som producerat skivan, säger sig vara inspirerade av bland andra Earth, Wind & Fire. De avser sig väl knappast att mäta sig med deras musik, men talar om att de har ett hjärtligt och långt förhållande till den. Jag blir dock lite full i skratt när det på hemsidan står: ”So we began to work on the musicdream we've had since childhood – the taboo style called soul..” Vad menar de? Har det någonsin varit tabu att gilla soul? Så har jag aldrig upplevt det, soulen är väl lika självklar och viktig som att andas? Men jag bor ju inte i Linköping försås. Hur som helst älskar de soul och det hörs för det mesta. Men vissa låtar är nästan helt befriade från soulinfluenser i mina öron. Till exempel ”Never let your guard down” påminner mer om en blandning av Depeche Mode och Erasure, inte så särskilt souligt alltså.

Men det svänger ändå till ordentligt stundtals, som i ”Opportunities” där latin- och jazzinfluenserna är tajta och slingrande runt en snabb dansvänlig låt. Riktigt bra. Raggainslagen är också coola och bryter av den annars ganska snälla ljudbilden. Till exempel i ”Can’t get you out of my mind”, där Whales annars ljusa och vänliga stämma byts mot en sträng toastavhyvling. Tufft.

Låtmaterialet är dock inte så starkt hela vägen och mitt helhetsintryck av skivan är tyvärr ganska blekt och ”vitt”. Soulmusik ska kännas i kroppen och göra det svårt att inte röra sig, men jag sitter ganska still för det mesta. Även om bandet säkert inte strävar efter att vara ett renodlat soulband, verkar deras intention ändå vara att mest finnas till för sväng och groove. Men det känns som det är för lättviktigt och för många tomrum för att det ska svänga på riktigt. När de uppträder live har de förstärkning av upp till 7 personer och med full blåssektion och levande instrument är det säkert annorlunda. Kanske något att vara nyfiken på.