Dovt inleds skivan ”En världsomsegling”. Basslingan som inleder Fint tillsammans andra fullängdare få lyssnaren att försiktigt fundera på om det egentligen inte finns liv på andra planeter. Det är djupt filmiskt när introt omärkligt byter plats med skivans titelspår. Liksom en farsartad fantasyhistoria tar Fint tillsammans med dig på en resa, eller kanske snarare en exposé. En exposé där livet instrumentalt flimrar lite slött som en dataskärm på din TV.

Fint tillsammans är en trio som på denna skiva tar steget fullt ut och låter musiken tala för sig själv. Martin Stensö, Henrik Svensson och Henrik Wiklund låter sin experimentlusta styra och bjuder verkligen till för att du skall kunna försättas i alla sinnestämningar du besitter. Till sin hjälp har de haft en rad musiker bl.a. Anders Ericson som också producerat skivan. En skiva till större delen inspelad i Silencestudion i Koppom.

Hela skivan skulle kunna vara musik till en film, en TV-serie, eller kanske ett spel såsom Myst. Låtarna är långa och korta om vartannat. De är glada och sorgliga i en salig blandning, och du känner dig trygg samtidigt som du är rädd för att lyssna i mörkret själv. Tyvärr låter allting rätt lika, eller skall jag säga tyvärr? Jag känner mig också rätt hemma skivan rakt igenom. Genom att lyssna på ”En världsomsegling” får jag en alldels utmärkt karta, så jag kan manövrera i den ljudbild av gitarr, bas, vibrafon, orgel, träblås och stråkar som möter mig.

Någon har sagt att det finns bob hund-inluenser hos det här bandet. Jag skall inte säga emot. Helt klart luktar det hund här, men det känns inte negativt. Visst låter Fint tillsammans som bob hunds instrumentala alster, och jag tycker inte det gör något. För Fint tillsammans låter lite mer mogna, kanske lite mer folkliga och definitivt rakare. För trots det instrumentella är inte detta svåråtkomligt. Snarare lekfullt som musiken i ett barnprogram. Ett program både för barn och vuxna. Ibland låter man också som ett långsamt skaband, typ i låten ”Kärlek rostar inte”, och på min personliga favorit ”80 dagar” blandas mjukt piano med en klarinett ur judisk tradition. Så skönt och behagligt.

Jag brukar ha svårt för instrumentala alster. Jag är textfixerad, och anser allt som oftast att musiken i sig bara är ett medel att framföra målet genom texten. Det är inte sant. Det kan vara tvärtom. Jag tror inte Fint tillsammans låtar skulle tjäna på texter, och jag tror verkligen inte att de förlorar på att avstå dem (dock finns en mänsklig röst på skivan, lyssna på introt till spår fem). Detta är en helt OK skiva för psykiska kulisser eller tankeverksamhet. Men tyvärr blir den inte mer än det. Fint tillsammans låter fräckt, men denna skiva är inte något som kommer följa mig på min världsomsegling.