Stan Getz var fullständigt övertygad om att den nya brasilianska musikstilen bossa nova skulle passa honom första gången han hörde den. Han visste att hans tenorsax skulle passa perfekt i denna hybrid av traditionell samba och jazz, uppfunnen av brasilianska musiker med Antonio Carlos Jobim och João Gilberto i spetsen.

Den amerikanske gitarristen Charlie Byrd var den som först introducerade bossa novan i USA och Getz gjorde sin första bossaskiva, Jazz Samba, med honom 1962. Som ett bevis på att Getz' instinkter var rätta tog sig skivan in på billboardlistan, vilket var, och är, mycket ovanligt för en jazzskiva. Men Stan Getz var inte nöjd, han ville göra en ”riktig” bossaskiva, en med brasilianska musiker. I mars 1963 lyckades Getz, hans bassist Tommy Williams och hans producent Creed Taylor få dom stora kanonerna Gilberto, Jobim och deras fantastiske trummis Milton Banana (fantastiskt namn också) att komma till New York. Med på resan följde också João Gilbertos fru, Astrud Gilberto, vilket skulle visa sig betydelsefullt.

Man hade från början tre inspelningsdagar men det blev bara två eftersom João Gilberto fick torgskräck när han kom till New York och inte vågade lämna hotellrummet första dan. Två dagar var dock mer än tillräckligt för att spela in denna fantastiska skiva. Getz smälter smör när han lirar sina solon i de Jobim-komponerade låtarna. Jobim själv med sitt utsökta pianolir och João Gilberto , som kan få vem som helst att bli knäsvag med sin lena portugisiska och sin smekande gitarr.

Getz hade bett Astrud, som var den enda av brasilianarna som kunde engelska, att översätta en del låttexter för honom. När hon sjöng låtarna för honom kände han instinktivt att hon måste sjunga en låt på skivan. Både Jobim och João Gilberto var först tveksamma till detta. De tyckte inte att Astrud var någon vidare sångerska men Getz, som var känd för att få sin vilja fram, övertalade brasilianarna och Astrud fick sjunga. Än en gång visade sig Getz' instinkter vara riktiga. Låten Astrud sjunger, och som hon själv översatte till ”The girl from Ipanema”, blev genast en gigantisk hit, kanske en av de största som någonsin spelats in. Men det är långt ifrån den enda bra låten på skivan: ”Doralice”, ”So Danco Samba”, ”Desafinado”, ”Corcovado”….. det finns inte en dålig ton på den här skivan som välförtjänt har fått både respekt och kommersiell framgång.