Folksjälens riddare fortsätter att slåss mot väderkvarnarna för att rädda dig undan samhällets synder. Den här gången är fienderna dokusåpor, it och psykologins irrfärder. Det är som vanligt, Stefan berättar sina små historier och får in träff efter träff med vardagliga underfundigheter. Han börjar ett brev på sista sidan i cd-boken med ”Jag tänkte att jag var klar, att det inte fanns några fler låtar att skriva, att jag kunde dra mig tillbaka och hugga ved och ta det lugnt”. Men det finns alltid fler låtar att skriva. Alltid nya företeelser att orera om och tur är väl det.

I produktionen är det lite större den här gången. Han har nog fått blodad tand på de senaste årens turnéer med Skurkar, helgon och vanligt folk. De flesta spåren har full sättning med gitarrer, bas, blås, piano samt både för- och bakgrundssång. Lite ovant vid en första lyssning för att vara en Sundström-skiva, men de som såg skurkarna vet ju att det inte är negativt. Det tar bara lite tid att vänja sig. Innan de började spela in skivan gjorde de dessutom två live-spelningar med det nya materialet för att bli ”varma”. Det hörs. I ”Har någon sett Sabina?” tar de i så mycket att det stora till och med blir så svulstigt att man nästan hukar och tittar sig oroligt om efter en tv där schlagerfestivalen går på repeat. Och varför inte förresten, i år var det ju Allsång på Skansen, nästa år blir det kanske en överfolklig storslam på schlagerfestivalen. Schlagersång blandas med traditionella Sundström-valser och följs upp med värsta rocköset. Det som saknas är det avskalade mer visaktiga, med bara akustisk gitarr, lite komp och sång.

Naturligtvis är texterna fortfarande i förgrunden, där de skall vara. Som jag nämnde ovan har han bland annat skjutit in sig på it-världen den här gången. Och jag stör mig lite på det faktiskt. Jag vet inte om det är för att jag känner mig träffad eller för att han är ute och cyklar. Det känns som om han inte riktigt vet vad han pratar om i det här fallet, även om han som alltid har vissa poänger. När datorn, bredband och Windows kommer på tal saknar texten lite av den nerv och fingertoppskänsla han har i andra fall. Bättre är det när han beskriver ”Margeritues 40-års kalas” med Ebba Grön på stereon och Kosta Boda-glas på bordet. Eller när Harald Treutiger röstas ur Robinsson, eller undertryckt sorg och lyckopiller, eller – ja, ni fattar. Stefan har fortfarande många sånger att skriva. Det är jag glad för. Väderkvarnarna står kvar och försöker skratta hånfullt, men Stefan slåss. Det spelar ingen roll om det verkligen är jättar eller väderkvarnar. Striden är det viktiga, viktigare än att somna och bara hålla med.