Alla som då och då spelar in blandband vet vad jag talar om; lyckokänslan som infinner sig när man lyckas få till den perfekta combon. När man känner hur två sinsemellan helt olika låtar bara smälter ihop bredvid varandra och man frågar sig själv hur genialisk man egentligen är. Eller när man försöker frälsa någon till sin egen musiksmak och placerar den mest obskyra låten mitt emellan två mer lättillgängliga för att optimera ett gott mottagande. Blandband är en konst. Och George Evelyn (aka Nightmares on Wax, aka DJ Ease) är en praktiserande konstär inom denna art.

För det här är egentligen ingenting annat än ett minutiöst utmejslat lyxblandband med mängder av låtar från olika artister och musikstilar, gamla som nya. Nightmares on wax står själv för flera av låtarna, med gästartister som Corinna Joseph och O.C., och även mellan de egna alstren skiftar stilen märkbart. En kille med bred smak alltså.

Tonen ändras skivan igenom och håller mitt intresse uppe nästan hela tiden (och det är bra med tanke på att skivan är 76 minuter lång). Ibland är det flummigt utsvävande, ibland hårt och funkigt, ibland skönt latinosvängigt. För det mesta är det dansvänligt, utom i de mest knarkiga beatavsnitten. Hiphopen är representerad med bland andra A Tribe Called Quest, Blackalicious, D.I.T.C. och Saukrates med min klara favoritlåt på skivan ”Ay, Ay, Studder”. Blandband är bra på det sättet, man kan få nya favoriter mitt i röran. Fast att kalla det här för en röra är att ta i, hela skivan är strängt regisserad och har ett bra flyt.

Det är ”downbeat” och ”dope beat” som varit varumärken för DJ Ease tidigare produktioner, men här ligger tyngdpunkten någonstans mellan Bronx och de brittiska beatstilarna. Och det är ganska skojigt, med tanke på att George Evelyn aldrig varit utanför sin hemstad Leeds. Travelling without moving, ni vet. Han har också lånat in brittiska DJ-kollegors verk, som t ex Kenny Dope. Men han bryter mot en av de klassiska blandbandsreglerna; aldrig två låtar i rad med samma artist. Personligen är jag dock av åsikten att det är skitsamma om de passar ihop. Och det gör de förstås här.

Jag gillar det här, även om blandningen förhindrar någon närmare analys av hur det låter. Jag kan heller inte riktigt reda ut vad som fanns i originalinspelningarna och vad han lagt till i produktionen. Men resultatet är svängigt eller groovigt tillbakalutat för det mesta, och det räcker för mig. Det är helt enkelt praktisk partymusik, som att ha en egen mäster-DJ hemma i lägenheten. Det tråkigaste med skivan är att de tajta mixarna gör det komplett omöjligt att plocka ut låtar till ett eget blandband – fast det skulle kanske ändå vara lite för schizat.