dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Radiohead: Kid A
Kid A (CD) Radiohead
2000
EMI/Parlophone
7/10

Misslyckat för bandet
- lyckat för fansen

Lyssna

Etiketter

Sök efter skivan

Det är inte lätt att vara bandet Radiohead. Inför släppet av ”OK Computer” läste jag en intervju med bandet i engelska magasinet Q, där de förutspådde att albumet skulle bli deras kommersiella självmord. De var inte tillfreds med den stjärnstatus de uppnått i och med ”The bends” utan verkade vilja bli av med en del skivköpare. Lång näsa för Radiohead eftersom ”OK Computer” blev en succé som befäste bandets status som ett av 1990-talets absolut största band.

Hektiskt turnerande och kommersiella framgångar körde slut på frontfiguren Thom Yorke. Även de andra bandmedlemmarna verkade tämligen trötta på allt vad Radiohead var och uppehållet blev därför ganska långt. Det senaste året har förväntningarna vuxit och under de senaste månaderna har det nästan varit olidligt mycket tjat om ”Kid A”. Men nu släpps albumet i alla fall.

”Kid A” är ett album som är mycket svårt att greppa. Det är enklast att konstatera att albumet inte innehåller några hitlåtar som ”Street Spirit”, ”Fake Plastic Trees” eller ”No surprises”. Att det inte släppts någon singel eller video från albumet är helt naturligt – ingen låt skulle kunna fungera på egen hand. Bandet har utvecklats från att vara ett ordinärt gitarrpop-band med en jättehit, via kraftfulla stadion-epos, till att nu likna en grupp ljudkonstnärer som experimenterar på sina nyfunna maskiner.

Det som är mest spännande med ”Kid A” är hur kollektivet Radiohead tacklar sina motvilliga framgångar, skrivkramp och hjärnspöken med att gemensamt experimentera fram ett nytt sound. För er som följt processen genom någon av de innehållsrika rapporter som bandmedlemmarna lämnat ut under inspelningen har detta varit ganska tydligt, och det hörs också på slutresultatet. Kreativitet har inte saknats i skapandet av det här albumet.

Det mest slående är avsaknaden av gitarrer i produktionen. Inledande ”Everything in its Right Place” börjar med ett jazzigt låtande Rhodespiano-komp signerat Jonny Greenwood. Över detta en matta av samplingar av Thom Yorkes röst. Så småningom kommer den väsande sången igång. Inte en gitarr så långt örat kan nå. Elektroniska titellåten ”Kid A” följer. Skapad maskinellt i ett datorprogram och med en total förvridning av Yorkes röst ligger det långt från topplistorna. Först i tredje låten ”The National Anthem” kommer en tempohöjning. En trumbeat och en tungt distad bas som utan att skämmas för sig hade passat in på Primal Screams senaste album inleder låten som avslutas i ett exploderande crescendo av skruvade trumpeter, saxofoner och tromboner. Fortfarande liknar albumet inte något jag hört från Radiohead tidigare.

Sen följer låtar som påminner mer om gamla Radiohead. Svävande ”How to Disappear Completely” och ”In Limbo” som platsat på ”OK Computer”, samt ”Optimistic” som är den enda låten med patenterade Radiohead-gitarrer. Avslutande ”Motion Picture Soundtrack” ratades från ”OK Computer” men gjordes om och har fått plats här. Yorke sjunger över en spröd orgel i inledningen och succesivt byggs en rad ljud upp runt denna kärna.

Insprängt mellan dessa låtar finns ”Treefingers”, en instrumental ambient-historia som doftar Aphex Twin, ”Idioteque” en helt och hållet elektronisk sak full med datorgjorda ljud och åttiotalsblippar, men också med albumets absolut snyggaste sångarrangemang, samt ”Morning Bell” en lätt skruvad historia i midtempo med skönt trumbeat och Rhodes-piano i kärnan och diverse sköna ljud i ytterkant.

Texterna är på sedvanligt Yorke-vis olika betraktelser av omvärlden och det egna psyket, men kanske mer meningslösa och hastigt hopplockade än tidigare. Textraderna känns ibland som ihopklistrade one-liners. Som vanligt kommer fansen hylla Yorke, men jag tvivlar på att det är sådant han söker. Det kan inte vara lätt att vara en levande ikon.

Helhetsintrycket är splittrat, precis som albumet. Låtarna är inte lika starka som tidigare, men då låter inte bandet som tidigare heller. Produktionen däremot är starkare än någonsin. Nigel Godrich har tillsammans med bandet verkligen gjort det bästa av den långa tiden i studion. Varje låt har spännande arrangemang och ljudbilder, men det krävs hörlurar eller en stereo av hög kvalitet för att detta ska märkas fullt ut.

Jag tror att Radiohead är riktigt nöjda med albumet. De har definitivt förnyat sig och – i alla fall för en period – lämnat gitarrpopen. Om fansen gillar det eller inte spelar mindre roll. Försäljningsmässigt tror jag ”Kid A” kommer bli bandets största framgång, mest för att de är så stora nu och plattan är efterlängtad. Men jag tror också att de fans som upptäckt bandet med hjälp av de gamla hitlåtarna inte kommer bli riktigt nöjda förrän det utlovat mer kommersiella albumet kommer nästa år.

”Kid A” kommer inte ändra människors attityder till Radiohead. De som ogillar Radiohead kommer ännu starkare avfärda deras musik som pretentiös, fånig knarkmusik medan de som hyllar bandet och kallar dem större än Beatles kommer fördjupa sitt förhållande till bandet och sätta Thom Yorke och de andra på ännu högre pidestaler.

Men OK, jag gillar verkligen det här albumet. Trots att det kräver stort tålamod och det faktum att skrivkramp och idétorka skiner igenom. Mina favoriter är ”The National Anthem” och ”Idioteque”. De andra låtarna är på tillväxt och det finns risk för att jag i slutet av året kommer ha med albumet i toppen på årsbästa-listan. Jag respekterar att Radiohead tar en ordentlig omväg för att inte upprepa sig, men tror att det mer är en reaktion mot den ofrivilliga stjärnstatusen än ett uttryck för bandets långsiktiga utveckling.

Hade det här varit ett debuterande band hade albumet inte sålt mer än 200 ex. Nu är det Radiohead och kommer sälja miljoner. Misslyckat för bandet kanske, men lyckat för fansen.

Fredrik Welander

Publicerad: 2000-09-29 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-22 20:14

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #638

15 kommentarer

De som saknar ”gamla” Radiohead kan ju alltid kolla upp Muse platta ”Showbiz”

MUSE Oregistrerad 2000-11-29 14:59
 

Eller Coldplay

Coldplay Oregistrerad 2000-12-17 00:01
 

MUSE inte i närheten av radiohead kom igen nu!!!

ok coldplay e jävligt bra men ändå det är radiohead vi nackar om.

förövrigt är kid a skit bra efter en månad extem lyssnande och borde fått 10 för den håller i längden.

muse har inte en chans Oregistrerad 2001-02-15 22:38
 

jag säger bara 10a

john Oregistrerad 2001-06-08 16:15
 

kid a är ett svårt album att få grepp om…men ju mer man lyssnar kommer man in i det…det är ingen idè att försöka sig på en uppföljare till världens genomtiderna bästa album ok computer…därför gör radiohead något helt nytt…jag tycker oxå det är fel att gemföra radiohead med muse…två helt olika band…

smashingmats Oregistrerad 2001-06-15 23:15
 

Kid a går inte att beskriva med ord, det närmaste beskrivningen av detta album skulle va: Ett mästerverk.

AndDroid Oregistrerad 2001-06-21 00:51
 

det här är den först vättiga rsencion jag läst på länge, dock kan snubben trycka upp sitt ”inga singlar” snack nånstans.. det fins väl inget fel på how to disapaire optimistic och idiotiqe som singlar. muse rippar bara radiohead

ö Oregistrerad 2001-11-13 16:20
 

Vad jag vet så gjordes inte en enda video till denna skivan (dock singlar). Jag tycker detta är genialiskt och tillsammans med OK Computer deras bästa skiva. Växer.

Mikael Oregistrerad 2002-03-17 20:15
 

nacka radiohead.. jag håller med

true Oregistrerad 2004-09-14 00:10
 

radiohead är som sonic youth och tom waits plus en månring till basgång.

Whysogreen Oregistrerad 2004-09-20 13:51
 

hmm kid a måste väl ändå ses som historiens största fiasko…

"efter en månads lyssnade är den skitbra"

kan ju lyssna på kenneth and the knutters i en månad och sen blir det bra också…

Medlem 2005-06-20 00:43
 

deathninja: nej det blir det inte.

metropolis Medlem 2006-12-10 14:52
 

[...] Storbritannien? Eller är det precis hit de var på väg? Från en popskiva med aspirationer, till ett briljant experiment, ett lite mindre inspirerat mischmasch mellan dem bägge vidare till en skiva som behövdes karta [...]

Radiohead "In Rainbows" | dagensskiva.com Oregistrerad 2007-10-23 00:08
 

Nu i efterhand så har många, inklusive jag insett vilket mästerligt album det här är. Hands down. Ett av förra årtiondets allra bästa.

Medlem 2010-01-08 16:13
 

10a

viktor Oregistrerad 2012-10-28 22:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig