För att kunna uppskatta den här skivan underlättar det nog om man är utrustad med en hel del barnslighet och gillar minst två av följande saker: tv-spel med vidhängande musik, riktigt gamla skräckfilmer och och blippig synth. Men det är inte främst allvarliga män med tre rader tangenter jag associerar till, utan lekfulla och uppfinningsrika killar som vill testa alla ljuden på nya fräna synthen (speciellt i sista låten ”Grekland”, där bergis vartenda instruments förprogrammerade sound-alike är representerat!).

Och plattan innehåller långt ifrån bara ”traditionell” synthmusik, här finns både rumba och vals självsäkert inplacerat. Ibland väntar jag nästan på att någon gammal skön typ ska sätta igång och talsjunga franska betraktelser på raspigt poetmanér. En resa i tid och rum är kanske stora ord, men det är gott om blandat 1900-tal på den här skivan i alla fall. Alla dessa stilar och referenser ger skivan ett gammalmodigt sound som är väldigt behagligt.

Det är en salig blandning av galna tongångar med drag av 1800-talstivoli, någon superseriös orkestral synthorkester från tidigt 80-tal och dagens tragikomiska midifiler. Skivan är nästan helt instrumental, men på ett par låtar förekommer tal och vid ett tillfälle hörs någon sorts demonisk monolog från en 50-talsskräckfilm. Vissa melodier låter som de framförs på färgglada leksaksinstrument, men det är inget som stör utan är mest gulligt.

Trots att musiken på ställen är både vacker och suggestiv, är faktiskt ”gullig” det ord som kommer tillbaka hela tiden när jag försöker bena ut hur den låter. Och detta trots (eller kanske på grund av) att spökerier i moll verkar vara temat för hela skivan. Låttitlar som ”Little ghost of lake, forest and dark”, ”Ghosthouse closed for the night” och ”I want to drink your blood/Le plancton” ger också indikationer åt det hållet. ”The owls are not what they seem” säger också en del om var Anders Olson och Markus Jägerstedt, som killarna i gruppen heter, har fått sin inspiration ifrån. Även om Monster & maskiners sound är mycket mer distinkt än Angelo Badalamentis drömska soundtrack till ”Twin Peaks”.

Filmbilder rusar ideligen fram över näthinnan när jag lyssnar på Monster & maskiner. Oftast gamla svartvita filmer och jättekusliga tv-program om spöken, men också tv-spel av äventyrskaraktär. ”Zelda”, typ. Det är något av barndomens spökhistorier över musiken; spännande och hotfullt, men ändå så oskyldigt och rart. Oemotståndligt rart.