Njut av bilden. Hela Wilmer X iklädda kvinnokläder, och inte halvdant heller utan överdådigt dragshow-glittrigt med kaksmink, paljetter och platinafärgade peruker. Ja, alla har fått bli iskalla blondiner, utom Nisse Hellberg som bryter sig från mängden i mystisk svart Mata Hari-frisyr. Urtjusigt, men de ser inte ut som kvinnor precis. Jag har haft omslaget som prydnad på mitt skrivbord i ett par veckor och roat mig med att föreställa mig bandet på scen i kläderna. Garanterat fantasieggande och komiskt.

Skivomslagets tillkomst förklaras såhär av Nisse Hellberg: ”Wilmer X i drag är vår hyllning till människor som vågar tänja gränserna.” Och bilden är modig, inte helt väntad faktiskt. Men musiken är desto mer välbekant. Det låter tätt och fylligt som Wilmer X brukar låta, inte glassigt och avskalat som glamrocken hade tendens att göra. Många av den tidens artister hade en androgyn image och det var snällt, på gränsen till mesigt hela tiden. Trots det är glamrocken något av det tuffaste som funnits, enligt mig. Och enligt Nisse Hellberg som öser ur sig en kort och koncis kärleksförklaring till musikgenren i promobladet.

Den ommixade låten ”Silver”, från senaste fullängdaren med samma namn, handlar om ”den första kärleken, kärleken till ’idolen’ ”. Här kommer ”Silver” helt till sin rätt och känns smått rörande när den följs av tre hyllningscovers från glamrockens storhetstid; T. Rex ”20th Century Boy”, Mott the Hooples ”The Golden Age of Rock’n’Roll” och New York Dolls ”Trash”. Som en liten ”best of glam rock covers-samling” helt enkelt. Och helt naturligt smälter dessa låtar ihop med bandets stil.

Trots att Hellberg sjunger på engelska går det aldrig att ta miste på vilka som döljer sig bakom glittret. Wilmer X-soundet är svårare att tvätta bort än vattenfast mascara. Det kanske är Jalles munspel som gör det, eller något annat. Men musiken osar snus och whisky snarare än nagellack och parfym. Denna grupp är nog helt enkelt inte i stånd till att låta riktigt glammiga, lika lite som de kan se flickaktiga ut. Det är för mycket rå rock’n’roll och blues och för lite fåfänga inblandad antar jag. ”Trash” gör de förvisso inte lika trashig som orginalet, men vem kan göra det?

Jag förstår att skivan är en engångsföreteelse och mest på kul. Och att vi tyvärr aldrig kommer få se drag-divorna beträda folkparkernas scener i stilettklackar. Fast man vet aldrig. Dom kanske är fast i glamourträsket nu.