Det är länge sedan jag hade så svårt att skriva en recension som inför den här gången. Och det beror inte på att jag inte kan hitta något att referera till, utan tvärtom. Det dyker upp en mängd andra artister i mitt huvud när jag lyssnar på The Black Heart Procession, så däri ligger inte problemet. Men att sedan få ner det i text utan att det bara blir en upprabbling av influenser är desto svårare. Dessutom låter Black Heart Processions musik, trots andra liknande artister, inte som någon annans utan den lever sitt eget liv.

Black Heart Procession består huvudsakligen av Tobias Nathaniel och Pall A Jenkins som båda tidigare spelade med numera insomnade San Diego-bandet, Three Mile Pilot. Det är Nathaniel och Jenkins som skriver alla låtar, spelar nästan samtliga instrument och är med och producerar bandets skivor. När det sedan är dags för skivinspelning eller turné kallar man på sina polare som får agera kompmusiker men Black Heart Procession är alltså framför allt Nathaniel och Jenkins skötebarn. Och det är inte vilket barn som helst.

För det de åstadkommit med ”Three” är inget annat än ett melankoliskt mästerverk. Skivan är en utflykt till de mörkaste och dystraste ljudlandskap jag hört på mycket länge. Men även om tungsinne är en av de dominerande känslorna på skivan så är den framför allt vacker. Smärtsamt vacker. Från första tonen sugs man in i en värld av långsamma, mäktiga och sorgsna sånger där Jenkins röst sjunger ut sin ensamhet och ångest över de hypnotiska melodierna.

Musiken byggs till största delen upp kring mäktigt klingande pianon där varje ton låter som en tung droppe regn. Till detta lägger sedan Black Heart Procession spöklika pumporglar, skimrande trumpeter, mystiska samplingar och sköra gitarrer. Stundtals så stämningsfullt att det blir svårt att andas. Men det som framförallt bidrar till mystiska stämningen är när Jenkins sätter stråken mot sin elektrifierade såg och den börjar gny och yla ut de vemodigaste toner jag hört. Alla som hört Mercury Revs ”Deserter's Songs” vet vilken inverkan en sådan kan ha på musiken.

Och det är någonstans där i trakterna av Mercury Rev som Black Heart Procession befinner sig rent musikaliskt. Fast ändå inte. Där det i de förstnämndas mer psykedeliska, smeksamma popmusik alltid finns en strimma av hopp slungar Black Heart Procession ner lyssnaren i en kittel av mörk intensiv moll-rock där bluesen regerar. Men trots att man sugs allt djupare och djupare ner i en virvel av ångest, saknad och längtan är det samtidigt så makabert vackert, att när man kommer ut på andra sidan inte känner lättnad utan snarare saknad över att det redan är slut.

Ibland är det lika drypande tungt som ett samarbete mellan Nick Cave och 16 Horsepower eller Grant Lee Buffalo. Andra gånger lättar musiken och rör sig istället mot Leonard Cohens, lyssna på ”'til We Have To Say Goodbye”, eller varför inte Grandaddys mer avskalade ögonblick. Bara för att i nästa stund, som i ”Waterfront (the sinking road)”, söka sig mot The Cures dystraste och mest episka stunder.

Men oavsett hur många referenser man kan komma på, det finns en uppsjö namn till jag skulle kunna droppa, är Black Heart Processions musik deras egen och ingen annans. Varje låt är stark nog att leva sitt eget liv men när de sammanfogas till ett album på ”Three” blir helheten fullständigt knäckande. Ibland på gränsen till fysiskt knäckande. Här finns stunder så vackra och intensiva att det knyter sig i magen och jag känner att det börjar samlas tårar i ögonvrån.

Det var mycket länge sedan jag blev så berörd av en skiva som av ”Three”. Från ingenstans har den tagit sig rakt in mitt hjärta och kommer bli kvar där mycket länge. Jag kan bara hoppas att fler upptäcker den här märkliga men mästerliga odyséen i skimrande vemod.

Men blir det inte så är jag nöjd ändå. Hos mig har nämligen Black Heart Procession redan fått en plats. Djupt i mitt hjärta.