En sen kväll i slutet av det så ödesmättade 1990-talet samlades ett gäng obskyra individer i den amerikanska småstaden Hartford (VT). Några levde ett hårt liv, andra var mer eller mindre saliga. Där var Karl Marx, John Steinbeck, Ron Kovac, större delen av Ramones och Sex Pistols, och som grädde på moset Chickenpox. Det var ingen slump att de var där. De hade funnit ett gäng ungdomar som sugna på att spela punk med politiska övertoner. Marx orerade över vikten av att bekämpa kapitalismen och stödet till proletariatet. Steinbeck ville skildra arbetarna och de utsatta i USA, och Ramones ville ge allt en melodi med sköna riff. Sex Pistols drack mest men tyckte att sången behövde hottas upp; ”- Brittisk skall det va'!”-skrek Sid och Johnny i kör. Chickenpox varnade för om man glömde bort blåset. Enligt dem behövdes en blåssektion, en sektion för svängigare punk. Ron påpekade också det vansinniga med krig. De hade alla hört att pojkband var poppis, så de sökte och fann sju ungdomar runt 18 år. Alla män, men visst kunde också de kämpa mot kapitalismens sexism.

Givetvis har inte River City Rebels bildats på ovan sagda sätt. Förmodligen är inte ens historien i närheten av sanningen. Men det är en skön alternativ version. För lyssnar man på de sju unga killarna i bandet förstår man var influenser och viljan till kamp kommer ifrån.

Med en ettrig energi slänger de fram punklåt på punklåt. Givetvis omogna, men medvetna såsom en sydamerikansk frihetshjälte. Här finns influenser från ovan nämnda band och ideologer. De låter som ett soulband med ska-pretantioner som hamnat i Dee Dee Ramones musikskola. På skolan undervisar bl.a. Mighty Mighty Bosstones, och då är det nog inte svårt att lista ut hur River City Rebels låter.

Visst är River City Rebels skojiga i några minuter både musikaliskt ock textmässigt. Tyvärr blir det lite för mycket slammer och blåsande. Det känns nästan överarbetat ibland. De bränner på med allt de har hela tiden, ingen vila ingen ro, och kanske är det så att kapitalismen ständigt måste jagas med blåslampan (utom möjligtvis låt nummer 14 ”Stars and Stripes” där bandet låter som ett gäng hesa och slitna Lars Winnerbäck).

Det som gör att jag ändå vidhåller skivans kvalitet är de roliga och allvarliga texterna. Med patos som bara en 18-årig akneprydd revolutionär kan ha så levererar River City Rebels, anförda av Ward Aimi, texter om samhällets omvälvning. Skulle lätt kunna bli patetiskt, men det blir det inte. Låtar som ”The System”, ”Army Boy”, ”He She It” och ”Country Is Doomed” andas ungdomlig glöd och glädje. Här finns en framtidstro om ett bättre samhälle. Vare sig man håller med dem eller inte så må vi väl alla säga att det finns människor som vill något. Vilja kan leda framåt. Leda till rörelse.

Det finns hopp. Nästa generation är inte en TV-förstörd generation som bara käkar chips och spelar dataspel. Det är River City Rebels ett bevis på.