Fyra snubbar från Kanada som spelar någon typ av punkrock. Kan det va nåt det? Njaej inte direkt faktiskt. Chixdiggit är långtifrån det mest spännande som landat i min CD-spelare i år. Trots det och trots att det bara är några dagar sedan jag fick ”From Scene to Shining Scene” i min hand har jag lyssnat på skivan säkert ett tiotal gånger redan. Det beror naturligtvis delvis på att jag snabbt bestämde mig för att recensera den, dels på att skivan bara är dryga 26 minuter lång. Så lite att det nästan blir svårt att bilda sig en uppfattning om den.

Chixdiggits punk är så lite punk att det nästan är fel att kalla den punk. Här finns inget uppror. Inget som skrämmer. Inget som hotar. Inget som upprör din mamma. De är inte ens barnsligt vulgära. Inte är de politiska heller. Varför klistrar jag på etiketten punk då? Tja, det Chixdiggit ligger närmast ljudmässigt är skatepunken. I botten ligger en stor dos Ramones, det hörs tydligt. Men punken har destillerats och vattnats ur så många gånger att den nästan försvunnit. Gitarrbaserad pop kanske vore ett bättre namn, och vore det inte för det trista punkriffiga gitarrspelet vore tidiga Brainpool en mer självklar referens (även om attacken och popmelodierna från Brainpools ”Soda” inte finns hos kanadensarna). Chixdiggit har lyssnat en hel del på hårdrock också. Spåren efter Mötley Crües förstlingsverk, Kiss och till och med Iron Maiden är tydliga.

För att ta ett exempel, spår nummer sju, ”Moto Foxe”, inleds med duellerande sologitarrer så tama att de hårda killarna i Maiden garanterat skulle börja fnissa om de hörde det. Låten förvandlas därefter till någon slags pinsam motorcykelvariant av Kiss klassiska ”Detroit Rock City”. Ganska dåligt och inte tufft alls.

Ja, många av er kommer att hata det här halvvägs genom första låten. Om du som jag har en liten mjuk punkt för sådan här lättsam och i grund och botten tämligen meningslös poppunk så finns det fortfarande inget som kommer att förändra eller förbättra ditt liv här. Å andra sidan vet du, precis som jag, att du kommer att gilla den här skivan ibland. Fast om någon frågar dig varför kommer du att titta bort och mumla något ohörbart. Mest för att du inte kan förklara och egentligen inte vill.

Nej, det var nog inte så bra det här.