Så var det återigen att göra en djupdykning i den till synes outtömliga Jamaicanska musikskatten. Det börjar svindla när man börjar fundera på hur mycket musik det måste ha producerats i studior runt om på den mytomspunna ön. Att hitta rätt och försöka orientera sig i det enorma musikutbudet är till synes helt omöjligt. Inte ens en Tom Cruise i toppform skulle ta ett sådant uppdrag. Ändå finns det de som försöker. Och de inte bara försöker utan de lyckas många gånger också hitta de verkliga guldkornen. Hur de sedan orkar ägna all den tid det måste ta i anspråk är en helt annan fråga men brinner man för något riktigt mycket brukar det ju inte vara en faktor som bekymrar särskilt mycket.

De senaste åren har också intresset för reggae, ragga, dancehall och annan Jamaicansk musik ökat. Nu handlar det inte längre bara om Bob Marley utan artister som Beenie Man, Sizzla, Lady Saw och Capleton dyker allt oftare upp på MTV: s och radiostationernas spellistor. Och skivbolagen har naturligtvis inte varit sena att haka på trenden. Det släpps samlingar och boxar med Jamaicansk musik i parti och minut. Ska sanningen fram så är både urvalet och variationen på dessa många gånger milt uttryckt ganska bedrövlig. Samma standardlåtar återfinns på skiva efter skiva och det är lätt att misstänka att många av de här skivorna snabbt kastats ihop och givits ut i ett enda syfte, att dra in dineros till skivbolagen. Men visst finns det undantag. Det finns de med ett genuint intresse som gärna lägger ner det där lilla extra arbetet och på så sätt får ihop de riktigt intressanta samlingarna. ”Destination Jamaica”- och ”Greensleeves”-samlingarna, ”Trojan”-boxarna och ”Reggae Gold 2000” är alla exempel på bra inkörsportar till Jamaicansk musik sammanställda av personer som verkligen älskar musiken.

Till dessa hör också killarna och tjejerna på Soul Jazz Records som ligger bakom samlingsskivorna ”100%”, ”200%”, ”300%” och nu ”400% Dynamite”. Där de ovannämnda, med visst undantag för ”Trojan”-boxarna då, i första hand koncentrerar sig på samtida musik, gräver Soul Jazz gänget efter pärlorna från 1960 och –70talen. På ”Dynamite”-skivorna har man också försökt att hitta spår som visar vilken inverkan amerikansk jazz, funk och soul har haft på Jamaicas musik. Det handlar alltså inte om renodlad reggae utan om en blandning av musikstilar men hela tiden med en utpräglad Jamaicansk stämpel.

På skivorna blandas också mer kända namn som The Upsetters, Toots & The Maytals och Augustus Pablo med mestadels helt okända förmågor. Och det är en av de stora fördelarna med ”Dynamite”-skivorna, att man får höra artister som annars aldrig skulle ha haft en chans att upptäcka. Att sedan försöka få tag i ytterligare material med dessa kan vara en helt annan historia.

Men oavsett om det är kända eller okända artister som står bakom låtarna så får en ”Dynamite”-skiva alltid kroppen att börja gunga till de medryckande rytmerna. Så också på den senaste skivan i serien, ”400% Dynamite”. När Bongo Herman drar igång med calypsogungiga, ”Chairman of the Board” är det en klockren öppning. Jag sitter och låter mig svepas med av de struttiga rytmerna. Men redan på nästa spår, Tenor Saw och Buju Bantons version av ”Ring The Alarm”, känns det lite avigt. Förvisso bjuder de på en ganska galen modern raggaversion av den men det där riktiga svänget vill inte riktigt infinna sig. En modernisering som känns ganska onödig.

Överlag känns ”400%” som den skiva i serien med minst ren partykänsla. Visst gungar det mesta på men det är ett mer återhållsamt gung än tidigare. Ett par av spåren som Barrington Levys sköna ”Under Mi Sensi” och King Tubbys ”King Tubby Dub” där man kommer ända ner till de djupaste av dubens rötter är bland de suggestivaste och mest introverta låtarna i hela serien. Men visst är det fortfarande svårt att sitta still till ”400% Dynamite”. Det är som om kroppen styrs av en osynlig hand och man bara inte kan låta bli att vagga med till rytmen. Dennis Alcapones hyllning till den störste boxaren av dem alla, ”Cassius Clay”, Lyn Taitts monotona soulreggae i ”Soul Food”, General Degrees ganska obegripliga men skönt vansinniga raggahit ”Pot Cover” med sin helt förryckta tuba och Granville Williams Orchestras calypsostinna skastänkare ”Hi Life” är alla exempel på låtar som gör det svårt att hålla sig still. Varför man nu skulle vilja det förresten. Har svårt att tänka mig att någon införskaffar ”400% Dynamite” med inställningen att ha den som avslappningsmusik.

Samtidigt känns det som om ”400%” är den hittills blekaste av ”Dynamite”-skivorna. Man har försökt att röra sig framåt i tiden jämfört med föregångarna och det är det absolut inget fel med. Men tyvärr har skivan också tappat lite sväng på det. Man har också gjort mer självklara val vilket gör att en del av spänningen försvinner. Att man dessutom som i fallet med Lloyd Robinson och ”Cuss, Cuss” återanvänder samma låt med samma artist som man gjort på en tidigare ”Dynamite”-skiva känns också lite snålt. Förvisso är den här i en helt annorlunda och uppfräschad version vilket på sätt och vis gör den intressant men ändå.

Men trots de invändningarna är ”400% Dynamite” fortfarande en mycket bra samling som bitvis bjuder på ett sväng och en variation som få andra kan matcha. Att Soul Jazz är mästare på att rota fram rariteter ur gömmorna är något de återigen bevisar och på en fest är ”400%” given.

Så skaffa den om du är nyfiken på Jamaicas musik, den är ett säkert köp. Men kolla gärna upp de andra skivorna i serien också. Då har jag svårt att tänka mig att du kommer bli besviken.