Jag har ett hatkärleks-förhållande till liveplattor. I grund och botten är de alltid ganska usla. Det går inte att fånga känslan från en konsertupplevelse på platta. Det är för mycket som inte går att förmedla. Men jag kan ändå gärna köpa liveplattor, speciellt med artister jag själv sett konserter med.

U2 är ett formidabelt liveband. Allt sedan starten har bandets konserter varit omtalade. I början för den känsla och intensitet bandet förmedlade på scen, och på senare år för de makalösa, och ibland smaklösa, spektakel som reser runt världen. ”Under a Blood Red Sky” är inspelad under det som många anser vara bandets riktiga storhetstid, 1983.

Plattan är inte inspelad i sin helhet under den nästan legendariska Red Rocks-konserten utanför Denver. I själva verket är bara två låtar, ”Gloria” och ”Party Girl” inspelade under den spelningen. Resten av låtarna är inspelade i Boston och i Tyskland. Det är alltså inte en konsert som spelats in, utan låtar från flera spelningar under 1983 års turné.

Ljudet är mycket bra. Till och med publikljudet. Låtvalet är kanon. Med höjdpunkter i nästan odödliga versioner av ”Gloria”, ”I Will Follow”, ”Sunday Bloody Sunday” och ”New Years Day”. Det kännetecknande är att låtarna framförs med en närvaro och en intensitet som är förödande. Det hörs att bandet vill förändra världen. Men det är inga politiska tal, eller Bono-monologer som ger mig denna känsla, utan sättet som bandet spelar låtarna på. Det ligger en oerhörd kraft bakom vartenda ackord, trumslag och stön.

De andra låtarna är också de väldigt starka. ”11 O'Clock Tick Tock”, ”Party Girl”, ”The Electric Co.” och ”40″ kan inte sägas vara utfyllnad, utan representativa låtar för hur U2 lät innan de slagit igenom för den breda publiken. Detta intryck förstärks vid en koll av videon från Red Rocks-konserten, där flera låtar som inte finns med på plattan framförs.

Många menar att U2 aldrig uppnått samma höjder sedan den här perioden. Själv är jag kritisk till det. Jag tycker att live-inspelningarna på ”Rattle and Hum” är väl så bra, och på Popmart-turnén tyckte jag bandet gjorde bra ifrån sig. Att se U2 är en stor upplevelse. När 50.000 personer hoppar upp och ner till ”Where the Streets Have No Name” eller falsettsjunger i ”With or Without You” stannar faktiskt tiden för ett ögonblick.

”Under a Blood Red Sky” får också tiden att stanna med glöd och en sjuhelvetes spelglädje från ett band som verkligen vill något. Det diskvalificerar alla dinosaurie-domar. Jag tycker inte att U2 är några föredettingar. De var det absolut inte 1983 och därför tycker jag att fler borde upptäcka denna klassiker, som troligen är en av de bättre liveplattor som finns.