Säga vad man vill om brittisk musik. Ibland är den fantastiskt tråkig och floskeltyngd, och ibland är den alldeles… underbar. Huvudanledningen till att jag tackade ja till att recensera den här skivan var att den gode Fredrik som prenumererar på plattorna i den här genren – och som bekant delar ut fler tior än ett flipper i en spelhall får under en vecka – var bortrest. Jag såg min chans att styra upp saker och ting på britpopfronten. Göra en sansad och rättvis bedömning av plattan helt enkelt. Ack vad fel det blev.

Efter några lyssningar märker jag att jag fallit pladask för Coldplays melankoliska melodier. Invändningar som att det är lite lågt tempo överlag håller inte i längden. Coldplay gör sin grej lysande. På sätt och vis är det överraskande att de nominerats, och är förhandsfavoriter, till att vinna ”Mercury Music Prize” som delas ut till årets bästa brittiska platta. Britterna brukar nämligen ofta ha en sällsynt dålig smak enligt mig. Kollar man in den brittiska topplistan så förstår man att det kanske inte är så farligt att det klättrar upp några Smurfar då och då på den svenska motsvarigheten.

Coldplay är fyra engelska män som nyligen passerade 20-strecket. Det är svårt att tro att de är så unga med tanke på hur helgjuten plattan är. Helgjuten på så sätt att det inte finns en dålig låt, men även på så sätt att låtarna har en tydlig prägel – ett eget sound.

Redan från första låten ”Don't Panic” slås tonen an. Två akustiska gitarrer, bas, trummor och sång. Först i refrängen smyger sig elgitarren in. Stor musik med små medel. En otroligt stark refräng och precis när man tror att de ska ge sig in på ytterligare en refrängrunda dör låten ut. Efter ynka 2:16! Vilket annat band som helst – särskilt ett debuterande – skulle dra ut på den klockrena refrängen in absurdum. Men inte Coldplay.

Det låter väldigt brittiskt och det är väl inga mil från band som Radiohead, men eventuella likheter är ingenting som stör. Coldplay står stadigt på egna ben. De lyckas med att göra små överraskande saker hela tiden som gör låtarna intelligenta utan att vara spekulativa. Coldplay söker inga höjda ögonbryn eller chockerade trumhinnor. När det oväntade sker framstår det genast som en självklarhet. Det tvära slutet på ”Don't Panic”, den ändrade ackordföljden i slutet på ”Yellow” är bara några exempel på deras genialitet. Det vimlar av vackra låtar som visar upp Chris Martins känslosamma röst och Jonny Bucklands finstämda gitarrslingor. När Chris röst nästan spricker i ”We Never Change” är det igenting annat än magi paketerat på en CD.

Därför är det inte mycket annat att göra än att slanta upp en gyllene dubbelkreditare, och inse att man hädanefter får hålla inne med de alltid lika kärleksfulla gliringarna till en viss redaktionsmedlem om att vara skivbolagens lakej. Det känns lite hårt men det är smällar man gärna tar när det gäller en sån här skiva.