Det här riskerar att bli en recension signerad ett surt gammalt fan. De La Soul var nämligen ett av de första hiphop-band jag lyssnade på. Min första kontakt med hiphop var Beastie Boys ”Licensed to Ill”, Run DMC:s ”Raising Hell” och Public Enemys ”It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back”. Strax därefter kom De La Soul. Deras två första album, ”Three Feet High and Rising” och ”…Is Dead”, räknar jag som milstolpar, klassiker och mästerverk. Vid tredje albumet, ”Buhloone Mindstate”, tröttnade jag. Formeln hade stelnat och leenden med dem. Tyckte jag. När det fjärde albumet, ”Stakes Is High”, kom brydde jag mig inte – trots att den fick bra recensioner. Nu sitter jag här med femte albumet och konstaterar att det inte låter som förr. Det gör det inte. Inte riktigt i alla fall.

De La Soul har alltid utgått från p-funken. Det kan verka konstigt för många som kanske framförallt tänker på g-funk och gangsta hiphop som p-funkinfluerad. Men, De La Soul har alltid lutat sig mot p-funkens arv. De har bara plockat helt andra delar från den än hiphop-världens alla gangstas. P-funkens influens är tydlig även denna gång. Smaka bara på titeln: ”Art Official Intelligence: Mosaic Thump”. Skriker det p-funk? Jo, det skulle jag tro. Svänger det som p-funk? Jo då, och det är ojämnt som p-funk.

Posdnous, Dave och Maseo har oftast ägnat sig åt ett lojt iakttagande rimmande. De har aldrig trängt sig på och varit ”in your face”. De La Souls skivor har varit kliniskt fria från fula ord. Så är det inte längre. Den här gången gästar några av de mest högljudda nya killarna De La Soul och då försöker ”gamlingarna” göra sitt bästa för att hänga med. Det är lite trist att de mest känns som gäster på sin egen skiva när Busta Rhymes rullar in tillsammans med sin polare Buckwilder och fullkomligt tar över showen i ”I.C. Y'All”. Mötet med Ad-Rock och Mike D från Beastie Boys känns ganska oinspirerat och låter mest som ett överblivet spår från ”Hello Nasty”.

Nu ska ni inte tro att jag inte gillar det här. Jag är bara sur över att det inte låter som förr. Ljudspåren låter ofta ungefär som mången annan modern hiphop-skapelse. Högkvalitativt. På topp. Yppersta klass. Men lite för sällan som De La. Egentligen borde jag vara glad att de går framåt. Det är jag nog egentligen också. Annars skulle jag inte glatt bobba huvudet fram och tillbaka och vicka höfterna i takt med de flesta låtarna. För i slutändan svänger det här riktigt bra. Första singeln, ”Ooooh.” är långtifrån bäst och absolut inte det enda dansvänliga spåret. Både den glada tolkningen av ”Summer in the City”, ”Thru Ya City”, och mötet med Chaka Khan i ”All Good?” förtjänar en resa uppför topplistorna och ut på dansgolven.

Lyssna inte för mycket på mina sura anmärkningar. De La Soul gör fortfarande glad hiphop som får både din och min rumpa att röra sig. Gör som vanligt. Spela in en kassett med dina favoriter och skippa det som inte faller dig på läppen. Det här är en bra skiva. Den svänger. Det räcker.