Cypress Hill är inne på tionde året nu. Det tionde är inte direkt deras mest vitala. De börjar kännas omåttligt trötta och förutsägbara nu. 1991 släppte de ett legendariskt självbetitlat debutalbum och två år senare kom mästerverket ”Black Sunday”. Sedan dess har det inte hänt så mycket mer än att snubbarna rökt så mycket maja att deras hjärnor klibbat ihop totalt. På dubbelalbumet ”Skull & Bones” finns inga tecken på nytänkande, även om de gärna vill lura lyssnaren att tro det.

På första CD:n, ”Skull”, hittar vi tio låtar som alla rullar på i samma gamla vanliga universum. Inget nytt under solen här. Även om det vid en första genomlyssning känns helt ok. Även om jag först blir glad och nostalgisk av att höra DJ Muggs karakteristiska beats och paranoida ljudbild. Ja, trots det tappar jag redan efter några lyssningar bort låtarna. Det är fantastiskt ont om krokar. Inte mycket som fastnar. Allt glider förbi. Halt och oljigt.

Andra skivan, ”Bones”, får väl betraktas som något slags försök till förnyelse. Men, det är så förutsägbart att jag bara kan skaka på huvudet. Cypress Hill gör på ”Bones” ett försök att i sju spår hänga på den rådande ”nu metal”-trenden och plockar in en hårdrocksgitarrist som glatt riffar ovanpå Muggs-beat. Tröttsamt och trist. Visst, ”(Rock) Superstar” har någon form av Beavis & Butthead-charm. Men det är också allt.