Svenske Jay-Jay Johanson, från Trollhättan är väl inte direkt någon fixkändis här hemma. “Poison” är dock den tredje plattan från Jay-Jay, som tydligen har en karriär på gång i Frankrike. Debuten kom i mitten av nittiotalet då artister som Björk, Massive Attack och Portishead skördade stora framgångar. Jay-Jay rör sig i samma genre och har riktiga tungviktare att slåss mot.

Många skulle nog stämpla Jay-Jay som pretto. Inte helt konstigt kanske. Musiken, produktionen, förpackningen andas rätt mycket pretto, men för mig som är en rätt pretto kille funkar det rätt bra. Jag gillar det jag hör, och kanske beror det på det arbete Magnus Frykberg lagt ner på plattan, tillsammans med Jay-Jay.

Första singeln från albumet, “Poison”, andas Bond-film, sjuttiotalsdeckare och John Barry. En helskön upplevelse faktiskt. Första halvan av plattan är riktigt bra, men sen börjar det bli lite enformigt. Jay-Jay:s sköra röst, inte helt olik den som A-ha:s Morten Harket besitter, ligger ovanpå släpiga beats och spröda gitarrer, pianotoner och andra ljud. Det är mycket behagligt, men blir lite tröttsamt i längden. Jay-Jay lyckas inte tillföra desperation och glöd i samma division som exempelvis Sneaker Pimps, som i och för sig ju gjort världens bästa platta.

Men som en liten musikalisk oas rekommenderar jag det här albumet. Om du tröttnat på allt annat och vill uppleva någit nytt, varför inte ge Jay-Jay Johanson en chans? Låt vara att han har svår konkurrens från tyngre artister, men han är en flugviktare med stil.