I gränslandet mellan punk och hardcore existerar en rad band, både nyskapande och bakåtsträvande sådana. När New York-punken, med band somBad Brains, Minor Threat, Descendents, Cro Mags, Black Train Jack, slogs av Raybeez död. Han var sångare i Warzone vars framtid blev omintetgjord. Trummissen i Warzone, Vinny Value, bestämde sig tillsammans med Black Train Jack-medlemmen Ernie (sångare och gitarrist) att skapa något nytt. Med Warzones kraft och tyngd, och Black Train Jacks melodiösa ös, kom Greyarea att bli verklighet. Tillsammans med Jay Lehrhoff (bas) och Steve O'Brien (gitarr) har de nu släppt sitt andra fullängdare (efter den självbetitlade debuten); Fanbelt Algebra.

Skivan avslöjar snabbt bandets rötter i den amerikanska punken från slutet av 70- och början av 80-talet. Men likheten med popcoreband knutna till Epitaph eller mjukis-slammer som Weezer. Melodiöst och ibland nästan så man kan nynna med. Styrkan hos bandet är emellertid de enkla men så fyllda texterna.

På ytan skulle Greyarea kunna kännas som ett band som spelade enkla punklåtar. Lite politik och lite kärlek sådär. Punken är enligt mig sällan på någon personlig nivå i detta avseende. Ofta blir punk abstrakt, såsom många radikala rörelser. Man förlorar sig i det abstrakta i kampen för det bättre samhället. Inte Greyarea.

Greyareas texter är enkla. Inte några svåra ord, inte någon komplicerad uppbyggnad och inte överdrivet pompösa. Med punkens kraft och popmusikens melodier framför man individens känsla inför kapitalets makt, kvinnomisshandel, otrohet, vänners svek för den personliga vinningens skull, utanförskapet och människors avsaknad av utbildning.

Musiken är inte dålig heller, men den får mig inte applådera och dansa pogo. Visst är gitarrer som spelar i stämmor, drivet slagverksspel och manligt primal-körande tufft, men inte så tufft. Greyarea blir som bäst när man sänker tempot en aningen. Det sker oftast bland och i låtarna då och då, men jag är övertygad om att temposänkningen kunde skett rakt över. Å andra sidan kanske Greyarea inte är vad de är utan tempot. Nåja, jag börjar väl bli gammal, men det känns som att det går fort bara för fartens skull. Inte för musikens skull.

Bra skiva som förmodligen inte kommer gå till historieböckerna. Vill du ha lite mer intim punk är nog detta ett rätt bra val. Från makro till mikro med Fanbelt Algebra. Från strukturen till individen med Greyarea.