Att recensera en ”best of” är alltid en smått bisarr företeelse. En artist eller grupp som ger ut en ”best of” har i regel hållit på ett bra tag. Undantaget som bekräftar regeln är, inte helt överraskande, pojk-, flick- och alla de övriga kommersiellt sammansatta banden, som finner det för säkrast att smida medan järnet är varmt och därför ofta kör en samlingsplatta redan efter två/tre fullängdare. De flesta andra artister däremot utvecklas under åren och ger ut en samling först efter lång och trogen tjänst. Därför är det sällan som samlingarna är homogena utan istället spretar både stilmässigt och ljudmässigt. Tidens tand är inte alltid varsam när den biter tag i dammiga inspelningar för att suga ut de sista slantarna. Det finns även andra ”problem” Hur ska man lägga upp samlingen? Ska man köra låtarna kronologiskt? Ska man lägga till ett par nya spår som garanterar ökad försäljning?

Marie Fredriksson är något av en institution i svenskt musikliv. Hon släppte sin första solo-platta, ”Het vind”, redan 1984 och den senaste fullängdaren, ”I en tid som vår”, kom för fyra år sedan. Att det har dröjt så länge beror på främst på två olika saker: barnafödande och Per Gessle. Tyvärr är det nog många som missat hennes solo-skivor eftersom de förknippat henne med Roxette och automatiskt utgått från att de låter likadant. Och det gör de lyckligtvis inte.

Om Roxette är melodisk tuggummi-pop är Marie solo: mogen, känslosam och väldigt kvinnlig musik. Jag började lyssna på henne för att jag var tvungen till det. Min första flickvän ÄLSKADE ”Efter stormen”-plattan och det gjorde faktiskt jag också efter ett tag. (En) man böjer sig så lätt för överheten. Skämt åsido så är det, med undantag för titelspåret, en riktigt bra platta som håller än idag. Speciellt de lugna låtarna.

Det är den stora bristen med denna samling. Det är snarare en ”greatest hits” än en ”best of”. De lugna låtarna, som är Maries styrka, har därför fått ge plats för de något snabbare singlarna. Naturligtvis är ”Efter stormen” med som ett av tre spår från den plattan. Att den sedan är sämre än båda de andra låtarna som får vara med och representera (”Om du såg mig nu” och ”Bara för en dag”) tas det ingen hänsyn till. Ännu värre är det med ”Den ständiga resan” som är det mörkaste hon gjort. Det är hennes ”skilsmässoplatta” efter uppbrottet med Johan Kinde och kom till under en turbulent tid i hennes liv. Därför känns det lite missvisande att den stympas till tre ynka låtar som inte kan förmedla svärtan och smärtan som skivan innehåller.

Det är bra att man valt att börja med de gamla låtarna och sedan kör framåt. Även om de inte tappat sina kvaliteter så känns inte alltid produktionen känns purfärsk om man säger så. Det känns även skönt att de två nya ”försäljningslåtarna ligger först. Ett par enkla knapptryckningar är allt som behövs för att man ska kunna sjunka in i nostalgin. Naturligtvis är de två specialskrivna låtarna ”Sparvöga” från TV-serien med samma namn, och ”I en tid som vår”, från Colin Nutleys ”Under solen”, med. ”Äntligen” blir till en slags ögonblickexpose över hennes karriär som solo-artist och det är inte ”min” Marie som skymtar fram. Skippa att köpa skivan om du inte redan har ”Efter stormen” och ”Den ständiga resan”. I annat fall börjar du med att skaffa dem och lär känna den rätta Marie.