Recension
- Everything you ever wanted to know about silence (cd) Glassjaw
- 2000
- Roadrunner
Krossad glaskäke
Lyssna
Externa länkar
- siberiankiss.com
- Officiell sajt.
- Roadrunner
- Skivbolagets webb.
- Fansajt
- med mycket information.
Etiketter
-Eh, snubben. Är du tuff eller? Vem tror du att du är?
Biff, baff, boff. Och sen ligger fem grabbar från Amerika där i rännstenen. Tolka mig inte fel nu, det är inte jag som är killen som utdelar slagen. Det skulle jag aldrig våga. Men det känns som om de här killarna i Glassjaw är såna som söker upp såna här situationer utan att klara av dem. För de har en käke av glas.
Glassjaw spelar någon form av -core. Eller jag kanske skall göra det lätt för mig, cross-over. Så där lagom collegepunk-farligt så man inte ryggar samtidigt som de lockar med rocktänderna. Men det låter för tunt. Sången, riffen och trumslagen. Allting låter som om det faller platt om man ställer nånting som är riktigt hårt bredvid. Till och med när Manuel skriker Jonathan Davis-likt så låter det tunt.
Det ser ju så bra ut på pappret, liksom. Korns producent Ross Robinson producerar och ryktet säger att han bara lyssnade trettio sekunder på deras demo innan han tog jobbet. De ligger på Roadrunner som i vanliga fall borgar för tungt sparkande rock (Slipknot, Fear Factory, Machine Head, Type O Negative, Soulfly etc). Omslaget ser så där schysst syntetiskt ut (ja, jag är väl lite ytlig vad det gäller omslag). Man borde väl i och för sig bli lite misstänksam när de ser ut som ett välklippt pojkband på bandbilden. Kan de inte skriva på Jive istället och spöa Five som det hårdaste pojkbandet istället för att skapa förhoppningar hos mig?
Publicerad: 2000-06-29 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-11 23:28
12 kommentarer
så det är inte bra för att det inte är hårt… nähä… och inte ett ord stod det om de genialiska texterna
#
Jag tyckte också det sög när jag först skaffade skivan, våren 2000. Därför att han sjöng i halva tempot mot musiken. Nu, över ett år senare, har jag precis upptäckt Deftones, och går tillbaka till skivan. Jag är absolut stenhårt golvad. Det är så ironiskt, hade jag själv skrivit en rescension hade den sett likadan ut som Kals, ändå älskar jag skivan till max.
#
Jag vet inte varför jag skrev våren 2000. Jag menade ju julen 2000.
#
hmmmm… recensenten tycks inte veta vad han talar om. pojkband? *host* bara för att man inte är inlindad i svarta kläder, kedjor och har blodiga köttbitar hängandes ur munnen betyder det väl inte att man inte får spela ”hård” musik? i mitt tycke är det just glassjaws blanding av hårtoch mjukt som gör dom så speciella. det är synd att dom skall sågas för att dom vågar vara ärliga. skulle man ha brytt sig att läsa om bandets historia, skulle det snart solen snart kasta sitt ljus över påståendet att dom är ”tuffingar” som letar efter bråk. jag tycker att recensentens kompetens återspeglas i när bandets bassist helt plötsligt i recensionen blivit sångare. nej, titta mindre på bokens omslag och läs den istället!
#
har dom utgett sig för att vara hårdast i världen eller nått?….tror inte det…????????????dessutom faller nog många av rescensentens favoartister platt om man ställer de bredvid något riktigt hårt…….Vad spelar det egentligen för roll?…….NEEHHH…..Denna skva är en av de absolut bästa som finns…..
#
Den här recensionen gör mig riktigt arg. Det är uppenbart att Kal är överdrivet nonchalant och dessutom okunnig vad gäller den här sortens musik. Jag vill påstå att Glassjaw är hårdare än samtliga andra roadrunner-band som nämns, om man nu tycker det är avgörande. EYEWTKAS är en skiva som kräver en del tid, det är en sak som är säker. Men när den har fått den tid den behöver så utvecklas den till en väldigt hårt slående och ”rolig” skiva.
#
läs texterna samtidigt som du lyssnar på skivan, elt underbara arga texter. darryl är bäst, sjunger så otroligt bra
#
alla har i stort sett sagt det redan, recensenten är en idiot. om det är något band som inte försöker vara hårda så är det glassjaw. har knappt hört någon mer rättfram och ärlig skiva än EYEWTKAS. recensenten är en jävla besserwisser som inte bryr sig om att gå på djupet med musike. ett titt på omslaget, genomlyssning av 2-3 spår, och sen är recensionen spikad. skärpning.
#
Detta är den sämsta recension jag har läst. Glassjaw är ett band som sticker ut från mängden. Dom låter inte som någon annan grupp. Jag gillade verkligen inte alls Glassjaw första gången jag hörde dom. Men på något sett så satt sig låten fast i huvudet på en.
Om man lyssnar på hela plattan ett par gånger, sitter och läser med i texterna, så kan man inte annat än älska denna grupp. För övrigt så tycker jag att dom borde recensera ”Worship & Tribute”.
#
Och sen när heter sångaren i Glassjaw Manuel? Och när skriker han jonathan david-likt?
Även jag håller med om att det är den sämsta recension jag läst!
#
allvarligt talat, recenserar man en skiva så måste man ha lyssnat på den. i glassjaws fall är det som med all annan bra musik..den växer ju mer man lyssnar på den. kolla in låtar som siberian kiss tex, underbart. kommer inte riktigt ihåg hur det var men om jag inte minns helt fel så är mer eller mindre alla låtar dedikerade daryls ex-flickvän därav alla 'youre fucking whore'-skrik :P
sångarn har en ganska säregen röst, antingen gillar man det eller inte men ingen kan anklaga daryl för att inte sjunga med känsla. en bra skiva som växer, punkt slut.
#
recensenten vet uppenbarligen inte vad han recenserar, och jämnför med "tunga" (sic!) band som slipknot, korn och annan kommersiell skitmusik.
Läs på vad det är du recenserar nästa gång, eller gå över till att recensera nåt annat, filmer kanske
betyg på recensionen: 0/10
betyg på skivan: 10/10
#
Kommentera eller pinga (trackback).