Boss Hog är det där ruffiga rockbandet som osar sex och ger dig stickiga skrubbsår. Med ett par som Cristina Martinez och Jon Spencer i bandet kan det ju inte gärna bli på något annat sätt, eller hur? Jo, det brukar ju vara sant. Men inte nu. På ”Whiteout” har de gjort ett allvarligt försök att hålla rockmonstret i schack.

Man hör det där inne, monstret. Det väser ”Come on” och ”Give it to me”. Tore Johansson som producerat de fyra första spåren har dock stått redo med bedövningspistolen så fort de försökt ta sig loss. När Tore producerade Cardigans för ”Gran Turismo” gjorde han rock av pop men nu gör han rock av punk. Då spelar det ingen roll att Christina och Jon utbyter sexuella komplimanger i Blues Explosion-doftande ”Chocolate”. Det blir lite för lite kropp och inget svett.

Det tog lite tid, men efter flera veckors bearbetande har jag kommit fram till att det här partiet av skivan inte är dåligt. Snarare är det bra, men samtidigt inte riktigt vad jag vill ha av Boss Hog.

Efter inledningen har Andy Gil tagit över som producent, med mer hetta som följd. I spår sex har dock Tore mixat igen och det känns som ett steg tillbaka. Det som tidigare funkade som inledning får mig här att komma ur rytm. Men efter det går ”Whiteout” mot en lysande avslutning. Scenförändringen är inte total. Rockmonstret är inte löst och det tvingas stanna i sina bojor hela plattan. Men på avslutningen tillåts det i alla fall att kämpa. ”Jaguar” inleder med ”Pull out the big guns / This is war”. Svett. ”Itchy & Scratchy” följer med ett skönt scratchande gitarr-riff. Sex. ”Defender”, svett. ”Trouble”, rock out. Och slutligen ”Monkey” som gränsar till punkens land med skönt hysterisk orgel.

Med lite otur och lite mer otålighet hade jag kunnat lägga undan den här skivan innan jag var färdig med den. De har krånglat till det för mycket för sig. Boss Hog får gärna vara lite rakare. Lite naknare.