dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Beanie Sigel: The Truth
The Truth (cd) Beanie Sigel
2000
Roc-A-Fella Records/Universal
6/10

Ger hopp om framtiden

Lyssna

Etiketter

Sök efter skivan

Att intresset för hiphop så sakteliga ökat i Sverige de senaste åren har knappast undgått någon. Framförallt är det intresset för inhemska hiphopakter som stigit på sistone men också intresset för utländska akter har ökat. Det är något som skivbolagen naturligtvis också har uppmärksammat och resultatet är att det just nu släpps mer hiphop än någonsin. Alla försöker haka på trenden och hoppas att det är just deras artister som kommer bli nästa storsäljare.

Även om det naturligtvis finns både toppar och dalar bland alla nya släpp slås man ganska snabbt av att kvalitén överlag ändå är både jämn och hög. Det görs mycket bra hiphop just nu helt enkelt. En annan sak som släppen har gemensamt är att det i många fall handlar om debutskivor. Sedan spelar det ingen roll om det är erfarna crews som hållit ihop i över tio år som Screwball eller tonåriga nykomlingar som Drag-On, det handlar likafullt om deras albumdebuter. Precis som med Beanie Sigel.

Efter att ha upptäckt Sigel när han medverkade på The Roots ”Adrenaline” tog Jay-Z honom under sitt beskydd. Så när nu Siegel släpper sin debut gör han det med god hjälp av honom. Förutom att Jay-Z medverkar på låtarna och har varit delaktig i produktionen av skivan, släpps den dessutom också på hans skivbolag, Roc-A-Fella Records.

Det märks att Sigel tagit intryck av Jay-Z när man lyssnar på ”The Truth”. Han har nämligen också förmågan att variera sina låtar på samma sätt. På skivan ryms allting från stenhård gangsta-rap via g-funk till näst intill lättsmält radioanpassad hiphop. Även om det här kan verka splittrat så håller det förvånansvärt bra.

Oavsett om det som i inledande titelspåret och ”What Your Life Like” handlar om ödesmättade, obehagliga verklighetsbetraktelser, eller om det istället är lekfulla och varma historier som ”Remember Them Days”, med Eve från Ruff Ryders-kollektivet, och Dr Dre-funkiga ”Mac And Brad”, lyckas Sigel och hans beatmakare att få mig sitta och nodda med huvudet genom hela skivan. Det svänger helt enkelt. Riktigt ordentligt stundtals.

Som rappare är Beanie Sigel inte riktigt lika tight som sin läromästare men han är definitivt inte dålig. Hans rhymes är lite hårdare och rösten råare men samtidigt har han en imponerande förmåga att bolla med ord på ett helt naturligt och följsamt sätt. Hans rhymes handlar många gånger om livet som värsting på gatorna i Philadelphia, men trots att det är en hård verklighet han beskriver lyckas han hålla sig undan från de värsta gangsterklyschorna. Han är hård och tuff men blir aldrig skrytsam på det där jobbiga sättet som många andra rappare har en tendens att bli. Skivan saknar också helt de annars så vanliga ”snackspåren” mellan låtarna något jag i alla fall tackar för. Det är väldigt sällan de lyckas tillföra något extra.

Att han dessutom har en god portion humor visar han inte minst i ”Mac Man” där han berättar en historia om en knarklangare med hjälp av arkadspels-metaforer. Allting byggt på en sampling av ljudet från, just det, klassikern Pac-Man. Det är för övrigt ganska roligt att försöka komma på hur många gamla spel Sigel lyckas nämna under låten.

På det hela taget är ”The Truth” en riktigt bra debutskiva trots att den ändå emellanåt känns lite ospännande. Sedan hade gärna Jay-Z kunna ha låtit bli att pusha för sig själv i bonusspåret ”Anything”. Dels för att han inte behöver göra det och dels för att det faktiskt är Sigels skiva. Att låten dessutom, precis som ”Hard Knock Life (Ghetto Anthem)”, bygger på ännu en musikalsampling känns bara ovärdigt.

Helt klart är i alla fall att Beanie Sigel är en av de intressantare, yngre debutanterna på den amerikanska hiphop-scenen. Det ska bli kul att följa hans fortsatta utveckling, jag tror nämligen att han kan komma att uträtta storverk framöver. ”The Truth” är inget sådant. Däremot är den en fingervisning om det kan bli sådana i framtiden. Beanie Sigel har talangen och han har uppbackningen, det visar han definitivt med ”The Truth”.

David Drazdil

Publicerad: 2000-06-29 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-12 11:00

Kategori: Recension | Recension: #542

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig