Det finns någon som har sagt att alla toner som finns redan är spelade och att all musik som görs därför bara är en upprepning av något som gjorts tidigare. Det uttalandet får stå för den som fällde det och hur man ställer sig till det får var och en avgöra själv. En sak som däremot är svår att argumentera mot är att musiker i alla tider låtit sig inspireras av varandra. Något som är helt naturligt och enligt mitt sätt att se det väsensskilt från upprepningsteorin. Att bli inspirerad av någon innebär inte i de allra flesta fall, det finns naturligtvis undantag, att man kopierar rakt av. Snarare tar man till sig de delar som tilltalar, förstärker dem, ger dem sin personliga touch och gör dem på så sätt till sina egna.

Redan på sina två tidigare album ”Dandys Rule Okay” och ”The Dandy Warhols Come Down”, den senare med singelhiten ”Not If you Were the Last Junkie on Earth” har det varit tydligt att bandet hämtat sin inspiration från många olika håll. Men de har aldrig riktigt lyckats göra ett helt album. Låtarna har funnits där men de har hittills inte förmått att få ihop dem till en fungerande helhet.

Men det vete tusan om de inte gjort det med ”Thirteen Tales From Urban Bohemia”. För även om skivan precis som tidigare spretar åt ett otal olika håll känns den betydligt mer sammanhållen. En del av förklaringen är att gruppens hjärna Courtney Taylor-Taylor nog aldrig tidigare skrivit så starka låtar. Där han tidigare försökte göra låtarna knepigare än nödvändigt har han nu skalat bort allt onödigt och istället gjort rakare rock. Lite mer skrev, lite mindre hjärna helt enkelt. Resultatet har blivit att var och varannan låt är en potentiell singel.

Men hur var det med inspirationskällorna då?

Om ”Thirteen Tales From Urban Bohemia” är en provkarta över den musik Taylor-Taylor köper lär han ha en imponerande skivsamling. Här möts nämligen ett otal musikstilar. Det hela inleds med ”Godless” en Belle & Sebastian-doftande indiepoplåt. Efterföljande ”Mohammed” skulle man lätt kunna missta för något från The Doves medan ”Nietzsche” istället flirtar med shoegazerband som Ride. Sen kastas man i ”Country Leaver” rakt in i gödseldoftande countrypop för att i de efterföljande låtarna tro att man lyssnar på Lou Reeds och Iggy Pops bortglömda gemensamma popalbum från 70-talet. Och så fortsätter det. I ena stunden hör man Pixies möta Rolling Stones för att i nästa finna sig omringad av ”Penny Lane”-trumpeter och David Bowie. Naturligtvis avslutas hela skivan med en drömsk, näst intill sakral countrysoulballad.

Paradoxalt nog, med tanke på uppräkningen av band här ovan, får The Dandy Warhols ihop skivan på ett ypperligt sätt. Samtidigt lyckas man skapa ett eget sound. Dessutom har skivan en tendens att smyga sig på. Även om jag till en början inte var så imponerad har jag efterhand blivit allt mer förtjust i bandets kombination av tydliga retrovibbar och moderna ljudbilder.

Det är inte så att de spelar musik man aldrig hört förut. Men de gör det med en charm och finess som i alla fall jag har svårt att motstå.

Recycling av allra bästa slag.