Jag hade hört att den här skivan skulle vara funkig, men Goran Kajfes musik är långt från
min definition av funk, som har underrubriker som ”hetta” och ”svett”. Det här är svalt och
välförsett med deodorant, inga obehagliga kroppslukter kan anas.

När jag sedan släppte min ursprungliga fördom om skivan, och placerade den rätt på min
musikaliska världskarta, känns den mer och mer logisk och groovy faktiskt. Jag har i och för sig
en ganska trumpen och fördomsfull uppfattning om svensk jazz. Till exempel är jag en av de
ungefär fjorton personer i Sverige som inte har insett storheten med Bo Kaspers Orkester.
Den svenska jazzmusiken har en speciell kylighet över sig som, om jag ska göra en visuell
liknelse, får mig att tänka på enkel och sparsmakad design i ljusa träslag och borstad metall. Snyggt
och stilfullt, men en smula avståndstagande. Känslorna finns där, men passionen och smärtan
kan bara anas under en perfekt sandpapprad yta av god smak.

Goran Kajfes är blåsare. Han spelar trumpet, flygelhorn, trombon, men också
keyboards, bas och slagverk på den här skivan. Tidigare har han spelat med nämnda Bo
Kaspers, Blacknuss och Fläskkvartetten bland andra. Skivan är helt instrumental och duktiga musikanter från
den svenska eliten finns med. Likheten med ovan nämnda gruppers sound finns naturligtvis
på ”Home”, men det starkaste intrycket är en smärtfylld underton i de pumpande och smått
monotona låtarna. Tillbakahållna känslor och behärskad passion. Inga grimaser, håll en cool
mask. Lid, men låt ingen se dig lida.

Moll. Ett melankoliskt och ödesmättat eko ligger över musiken och får mig att se bilder av
karga, men ack så vackra och vidsträckta landskap. Det är ibland sparsmakat och mystiskt som i
”CCL” och ”Princess of Krishnaswami”. Ibland hetsigt, nästintill agressivt som i ”Life
insurance”. ”Mesqualero” är min favorit på skivan, med sina coola blåsriff och sin tunga afrikanska
rytm. Influenser har också hämtas från Asien och (självklart) Amerika, men de inlemmas i
skivans helhet och blir till lika bitterljuva harmonier när de blandas med Gorans gråtande
trumpetljud. Det alla låtarna har gemensamt är att de byggs upp till någonting outhärdligt som måste få
förlösning. Men den kommer aldrig. De tonar istället ut och fortsätter att göra ont. Aj.