Under första låten hoppar mitt hjärta till. Jag tror återigen att mitt sökande efter en ersättare för Souls är över. Men den känslan försvinner, som den alltid gör. Det är inte lika bra, men måttstocken är orättvis. Min besvikelse är orättvis. Det är inte lika bra, men så förbannat bra ändå.

För Queen Adreena låter som en bit Souls, en bit PJ Harvey och en bit av sambandet dem emellan – Steve Albini. Fattar ni vad jag räknat upp nu? Souls, ett av Sveriges bästa band någonsin. PJ Harvey, en av de största kvinnliga artisterna i vår tid (läs Henrik Wallgrens gästrecension av ”To bring you my love” om du inte förstår vad jag menar). Steve Albini, gud i indierockens land.

Vi tar det från början igen. ”Cold Fish” låter som om Cecilia och de andra i Souls gjort en cover av Shellacs ”My black ass”. Med gitarrer som inte kompar utan är ett väsen som ligger utanpå och visar tänderna. Inte kompgitarr, nånting annat. Crispin Gray stampar på distpedalen och lockar mig i fördärvet. Jag kan inte sitta still. Med foten stampande under bordet lyssnar jag på hur Katrina Jane Garside kippar efter luft. ”Taunt and bait me / Invalidate me”. Och den kalla fisken säger ”Splish, splish, splish”. ”Soda dreamer” fortsätter. Tempot lugnas ner och en ironiskt leende Katrina sjunger ”I've been a bad girl / And I kissed the witches”. Hon är ett skogsrå som lockar med sin vackra sida och förbannar mig när hon vänder sig om.

Skivan böljar fram och åter när skogsrået dansar. ”I Adore You” stampar och fräser. ”Yesterday's Hymn” smeker och lockar. Jag tänker på Nina Persson i de bästa partierna från ”Carnival”. ”Pretty Polly” börjar mjukt där Katrinas röst smeker över ett kargt men känslosamt ljudlandskap och tunga basslag lägger sig som puls i mina öron. Ljuden fyller ut mer och mer till en urladdning av trummor och distad gitarr. Så går det på. Och det är det enda problemet med skivan. Med början i ”Pretty Polly” följer ett pärlband av låtar som är utomordentliga var för sig, men tillsammans blir de för jämntjocka för att hålla förtrollningen lika stark. Inget spår är dåligt, men det blir för mycket. Eller för lite. Men jag skall inte klaga. Särskilt inte när den näst sista låten ”Are The Songs My Disease?” ligger där och väntar på att få krevera i en vägg av ljud som kommer skaka Teaterladan i dess grundvalar under Hultsfredsfestivalen.

Jag blev så oerhört glad när jag fick veta att Queen Adreena kommer till Hultsfredsfestivalen. I nuläget känns det faktiskt som den konsert jag ser fram emot allra mest på hela festivalen. Den kan bli allting som min största festivalbesvikelse någonsin, den oinspirerade Souls-konserten 1995, inte var. Låt oss hoppas det, för då blir det en upplevelse som heter duga.