Recension
- Final Exit (dissociate/ expose yourself) (CD) The Facer
- 2000
- Stockholm Records
Som live fast på skiva
Lyssna
Externa länkar
- Bandets egen sida
- Hemsida som inte funkar. Finns bara en första sida med bandets logo.
- Fansida
- som funkar och är bra.
- Bilder på bandet
- Kolla in Perris mun. den är inte att leka med.
- Go for the Show
- Patrik Ekelöf recenserar förra plattan
Ungefär för något år sedan hade jag en återkommande dröm. Jag stod på en liten scen i en sunkig lokal. Bandet jag hade med mig bestod av tre personer förutom mig, och de stod lite sådär undanskymda. Jag stod längst fram. Jag var sångare och skötte därmed showen. Jag hade endast ett par svarta Wrangler-jeans på mig. Åh gud, publiken på ungefär 30 personer älskade mig. Deras förväntningar infriades, jag var kung och jag var topless. Ju längre konserten led desto större blev intensiteten, desto större blev publikens upphetsning. När jag vaknade ur drömmen låg jag på den smutsiga scenen invirad i mikrofonsladden stönandes och väsandes; ”….motivation….”. Jag vaknade utpumpad och ledsen. Jag var inte Poul Perris, och skulle förmodligen aldrig bli det heller. Min längtan var dock stark….
Drömmen har åter kommit till mig om natten, och detta inte helt utan förklaring. Jag fick för en vecka sedan The Facers nya album ”Final Exit (dissociate/expose yourself)” och mitt huvud började spinna. The Facer är redan tillbaka (förra fullängdaren släpptes 1999-09-29), och utan omsvep levererar bandet tung rock med attityd. Skivan är enligt ryktet också inspelad med attityd. The Facer gick helt sonika in i Tonteknik studio i Umeå, och skickade först efteråt en räkning till det ovetande skivbolaget.
Man skulle kunna jämföra The Facer med band som Rolling Stones, Stooges o.s.v. i all oändlighet. Jag tänker låta bli det. The Facer få stå för sig själva, det är de nämligen värda. Låt The Facer för en gång skull bli inkommensurabla.
När första albumet ”Go For The Show” släpptes var förväntningarna på bandet skyhöga. Folk hade sett dem live och lyssnat sig svettiga på CDS:n ”king of expectation”. Ingen ville bli besviken. Tyvärr kom många att känna besvikelse över det första albumet. Det var aningen ojämnt, och gav inte samma kick som att se bandet in persona. ”Go For The Show” var dock nästan överdrivet trallvänlig, och blev därmed lättlyssnad men saknade driv.
”Final Exit (dissociate/expose yourself)” saknar inte driv. Tyngden i musiken är en omskakande upplevelse. Detta är skönt dieseldoftande rock. Äntligen lyckas The Facer få fram sin live-energi, något som man endast kunde ana på ”Go For The Show”. Med ny trummis i bagaget tar slagverken en klart större roll i ljudbilden, och pushar fram Perris röst. Han duellerar med de så tunga trummorna. En duell som enbart glädjer mig som lyssnar. Lyssna på inledningen till ”Show Me Having Fun” och mellanspelet i ”Motherless Child” så förstår ni mig. Även andra instrument såsom piano och munspel bidrar till den så omskakande resan The Facer tar oss på. På singelspåret ”One Track Mind” röjer munspelet så Jalle Lorentzon skulle bli grön av avund, och utan överdrift finns det pianoslingor på ovan nämnda ”Show Me Having Fun” som skulle få Ray Charles och Blues Brothers att svänga som en gospelkör på knark.
Jag är såld på det här. Det är inte trallvänligt, men det doftar diesel. Ibland doftar det verkligen gott om diesel-melodier. Bandet spelar sig till extas i nästan varje låt. En extas jag tidigare bara upplevt när The Facer stått på scen. Som vanligt är texterna rätt intetsägande. The Facer är inga större poeter, och i låten ”La la la [I Can"t Help It]” blommar deras textkonst ut. Ofta ges också texterna som repetetiva mantran som gör mig delaktig i extasen. Gruppsykologiska fenomen, och hur dessa utnyttjas, verkar The Facer ha hårdstuderat inför denna skiva. Jag trollbinds som en pingstvän i Stanley Sjöbergs församling. Det sköna med skivan är att urladdningen man väntar på i slutet blir en landning i bomull i låten ”Goodbye Now”.
The Facer är tillbaka med råge. Det kommer inte bli någon storsäljare, men de som låter sig döpas kommer inte bli besvikna. Detta berör mitt kött inte min ande. Men ack så skönt det är att synda ibland.
Publicerad: 2000-05-31 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-20 16:01
4 kommentarer
batteristen i refused david sandström var sångare till refused sido projekt final exit nu spelar han i the facer och deras skiva heter final exit..ligger nog någe i hans förflutna..någe som jag hoppas på för final exit var ett fruktansvärt bra band
#
Vad hände med the Facer?
Borta!?
#
Bra fråga, Linnea. Jag testade precis deras gamla hemsida, http://www.thefacer.com, och den verkar vara nedlagd.
#
The Facer gjorde en comebackspelning på Scharinska i Umeå i lördags och var minst lika bra som för 8 år sedan! Hoppas det blir en regelrätt comeback för en sådan otrolig spelning som det var ser man inte ofta…
#
Kommentera eller pinga (trackback).