En instrumental platta är alltid en resa som kräver mer av lyssnaren om man ska få ut något av det. Visst – man kan sätta på Era eller någon annan ”mood-samling” och koppla av hjärnan helt – det är ingen match. Men om det ska ge nåt utöver det vanliga gäller det att koppla på hjärnkontoret och framförallt fantasin. Avsaknaden av texter lämnar tomrum som kan fyllas av lyssnaren själv. Visserligen finns en titel som eventuellt kan ge en ledtråd om vad kompositören tänkt på – men du slipper att få en övertydlig textrad upptryckt någonstans.

Du lyssnar på en konversation förd på ett språk som saknar betydelsebärande ord. I stället tolkar du tonfall och gester – språkmelodi och rytm. Betydelsen skiftar från lyssnare till lyssnare och gång till gång. Jag har sagt det förr och säger det igen: du skapar din egen film till ett färdigt soundtrack.

Filmen ”A Little Bit of Somethin'” är en tillbakalutad, reserverad historia. Inga yviga gester eller special-effekter behövs. Det välskrivna manuset, samt de fina skådespelar-prestationerna, gör dem överflödiga. Tommy Guerrero står som auteur. Allt på skivan bär hans signatur. Han har producerat skivan, skrivit låtarna och spelar alla instrument med ett undantag – Cannon Hall, som kärleksfullt(?) kallas ”Uptighty Whitey” på tacklistan, spelar trummor på avslutande ”Little Chin”. Allt annat sköter Tommy själv – trummor, gitarr, bas och keyboards. Kanske är det därför man aldrig känner att ett enskilt instrument breder ut sig på de andras bekostnad.

Ofta är det så – på gott och ont – när det gäller instrumentalmusik att det mynnar ut i musikalisk masturbation som inte gläder någon annan än möjligtvis musikern själv. På ”A Little Bit of Somethin'” finns ingen stjärna som solar. Det finns bara en gemensam ide – ett gemensamt mål som ska nås. Redan i inledande ”Blue Masses” står det klart att det är helheten som är huvudsaken. En helhet som består av de enskilda delarna. Därför är det svårt att riktigt veta vilket instrument som spelar melodin och vilka som sköter kompet. Är det gitarren, keyboarden eller kanske basen?

Hur låter det då? Bra fråga som är svår att hitta ett lika självklart svar på. Ett stänk jazz finns definitivt med och adjektiven tillbakalutad och reserverad har vi sedan tidigare och det får utgöra början. Man kan fylla på med subtilt och etniskt. Efternamnet skvallrar om ett spansktalande ursprung och det skiner igenom extra tydligt ibland. ”Four trk Samba”, ”100 Years” och ”So Blue It's Black” är några av de låtar som drar mest åt det latinska hållet. Ibland är det kanske mer Brasilien än Spanien och övriga Sydamerika. Man känner det ökade suget efter romdrinkar och solvärme. Sluter man ögonen hör man de klarblå vågorna slå mot strandens vita sand – helt i ton med de blå, men ändå inte molliga, låtarna.

”A Little Bit of Somethin'” är en stor liten platta som visar att man inte behöver varken stor orkester eller dito budget för att göra stor musik. Frågan nu är var man får tag på en Caprinha så här dags i ett regntungt Sverige?