När jag första gången hörde ”My Name Is” lämnade den mig i ärlighetens namn ganska oberörd. Visst, det var en fräck låt och Eminems attityd var det inget fel på men den kändes inte som det mästerverk många utropade den till. Dess största förtjänst var att den fick mig att bli nyfiken på hur resten av Eminems debutskiva ”The Slim Shady LP” skulle låta. Den visade sig vara betydligt mörkare än singelsläppet. Över mentorn, Dr Dres, oemotståndliga musik gjorde Eminem med sina provokativa texter uppror mot ett dysfunktionellt samhälle. Han berättade historier om taskiga uppväxtförhållanden, mobbing, otrohet och missbruk, många gånger med ett språkbruk som fick puritanerna i USA att sätta i halsen. Mängden av svordomar och anspelningarna på våld och sex var helt enkelt för mycket för många. Det de hade missat var att Eminem hade gjort det hela med en stor portion ironi och glimten i ögat.

Han drev skivan igenom med sig själv men också med stora delar av det amerikanska samhället något vissa grupperingar inte förstod och därför utlöste det stora censurlarmet. Det tråkiga för dem var att i samma ögonblick som debatten drog igång hade Eminem vunnit. Dels för att den visade på något han antydde i sina texter, dubbelheten i det amerikanska samhället där vissa kulturella yttringar anses vara skadliga medan andra är ok oavsett hur våldsamma de än är, men också för att debatten automatiskt ökade intresset för skivan och försäljningen verkligen tog fart. Något som antagligen inte kom som en total överraskning för Eminem och hans bolag.

En annan bidragande faktor till skivförsäljningen är givetvis också att var och varannan låt på skivan är en hit. Det i kombination med Eminems texter gjorde den till ren dynamit och en av förra årets allra bästa hiphopskivor. Resultatet blev i alla fall att ”The Slim Shady LP” gjorde Marshall Mathers, till en stjärna. Antagligen den ultimata provokationen mot just de han häcklat.

Rent musikaliskt känner man snabbt igen sig på uppföljaren ”The Marshall Mathers LP”. Det mesta av materialet är fortfarande signerat Dr Dre även om det nu också finns andra inblandade i produktionen. Enkla beats, tunga feta basgångar, stötiga funkiga keyboardslingor och enstaka ekande gitarrer, allt invävt i en som vanligt tight produktion. Det gungar på som man är van vid. Men samtidigt som jag sitter och noddar med huvudet i stort sett hela skivan genom kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite….ja, tråkigt helt enkelt. Det är absolut inte dåligt. Det svänger riktigt ordentligt och produktionen är ännu cleanare än på ”The Slim Shady LP” men det finns inget som överraskar mig. Jag saknar den där kittlande känslan längs ryggraden som man vill ha ibland och det blir i slutändan lite ospännande.

Något som däremot har förändrats är Eminems texter, i alla fall till viss del. Det är inte så att han börjat rappa om romantiska middagar och gulliga kramdjur utan han är om möjligt ännu råare och mer provokativ än på förra skivan. Han har upptäckt att det faktum att han numer är en stor stjärna inte automatiskt innebär att livet blir lättare. Han har inte blivit lyckligare, tvärtom. Istället har fått ännu fler bevis på vilken falsk värld han lever i och att man inte kan lita på någon, definitivt inte om man, som Eminem, är rik. Och det är framförallt där man märker en förändring från förra skivan. Där texterna på förra skivan beskrev livet hos en man på väg upp från botten, ligger fokus nu på hur det ser ut när man tagit sig därifrån.

Men han har också förändrats som rappare. På ”The Slim Shady LP” var han en kaxig bråkmakare som på sin väg upp utan att ta hänsyn till vem han stötte sig med rappade om tillvaron så som han såg den. På ”The Marshall Mathers LP” är han genomgående betydligt mer förbannad och aggressiv. I var och varannan låt försvarar han sig också mot de anklagelser som riktats mot honom sedan förra skivan. Men det handlar inte bara om de som menar att han är ett hot mot den ”goda” moralen i USA utan också om dem som menar att han nu, när han blivit framgångsrik, inte är ”äkta” längre. Ett exempel är ”Marshall Mathers” där han berättar hur jäkla illa han mår över alla som försöker sko sig på honom och kallar honom för ”fejk”.

Samtidigt får man hela tiden ta allting Eminem säger med både en och två stora skopor salt. För även om han är förbannad och vill uppröra och det antagligen ligger en hel del sanning i det han rappar om så är han ändå artist. Och även om han valt att döpa skivan efter sitt riktiga namn är det i mångt och mycket hans alter ego, Slim Shady, vi möter. Med Eminems otroliga svada och förmåga att hitta metaforer i botten blir ”The Marshall Mathers LP” en uppvisning i konsten att berätta uppseendeväckande historier med en stor dos svart humor. Och det fungerar nästan hela tiden. Men ibland känns det som om Eminem går på tomgång och hade han valt att ta bort ett par av de mer ointressanta spåren skulle inte det ha skadat.

Men det finns också ett par spår som förtjänar att nämnas lite extra. Dels stenhårda ”Kim” där brutalt riffande hårdrocksgitarrer lägger grunden till en riktigt obehaglig låt där en vansinnigt vrålande Eminem tar livet av sin ex-flickvän. Här finns inte ett uns humor utan bara en beskrivning av iskallt våld. Det är svårt att känna sig oberörd efter att ha hört den. En annan låt med tragisk utgång är den finstämda balladen ”Stan” en låt där berättaren är ett fan som är sjukligt besatt av Slim Shady. Med sin känslosamma text och lätta produktion signerad The 45 King är den, trots att den precis som ”Kim” också är en historia om en störd individ, mer vemodig än skrämmande.

”The Marshall Mathers LP” visar upp en Eminem i verbal högform. Han har nog aldrig varit bättre än han är nu. Men ändå är det inte en lika uppseendeväckande skiva som debuten då överraskningsmomentet inte finns där den här gången. Fast det är inget snack om att det är bra. Det är det och några av spåren kommer säkert leta sig in på diverse blandband framöver. Det ska bli intressant att se åt vilket håll Eminem kommer söka sig framöver. Men oavsett vart han kommer gå rent musikaliskt kan man nog vara rätt säker på att hans texter även i fortsättningen kommer uppröra. Eller med hans egna ord.

”Half the shit I say/I just make it up to make you mad”

Det hoppas jag han fortsätter med. Det behövs.