När jag skall skriva om Sonic Youth är det väldigt enkelt att hemfalla åt att skriva om
deras inverkan på den rockvärld vi har idag. Men jag tänkte försöka undvika det den här
gången. För de som vet det är det gammalt och för de som inte vet det spelar det ingen roll.
Sonic Youth behöver inte vila på historiens lagrar heller. Sonic Youth är här och nu. Hela tiden.

När jag först sätter på "NYC ghosts & flowers" tänker jag på
Pavement och deras "Crooked rain, crooked rain". Omvänd inspiration kan man säga. De har inspirerat en musikvärld
som sedan inspirerar dem tillbaks. Och det blir något nytt. Igen. Det är mjukt och
vackert. Gitarrerna smeker fram en melodi samtidigt som de låter kantiga och hårda på typiskt
Sonic Youth-vis. Låtarna är snarare tonsatta dikter än punkiga genomskärare som det
brukar vara. Thurston Moore sjunger och talar omvartannat. Och så går den på. Inte så
stort hopp från förra skivan "A thousand leaves", men ett gigantiskt från mitten av nittiotalets storheter
som "Jet, set, trash and no star" och "Dirty". Men oavsett hur lågmält det är så hörs punken
där under. Man vet att den är där och den behöver inte komma fram för att man skall
känna den. Istället ger avsaknaden av det som är där (fast det inte hörs) ytterligare en
dimension till tystnaden mellan plocket av gitarrsträngar.

Skivan trivs inte så bra i högtalare, men däremot i mina hörlurar. Allra helst gående
på stadens gator där hörlurarna släpper igenom precis lagom mycket ljud från trafik och
människor. Sonic Youth är sprungna ur East Village och behöver en urban kultur/miljö för
att frodas. Betongblomma. Eller "Small flowers crack concrete", som det fjärde spåret heter.

Sen måste jag avsluta med de bästa rader Kim Gordon sjungit på årtionden
(från "Nevermind (what was it anyway);
"Boys go to Jupiter / Become more stupider /
Girls go to Mars / Become rock stars".