Fan vad det här är svårt. Jag har längtat så länge efter den här skivan. Typ ända sedan ”Yield” släpptes. När det gäller de band man gillar mest är det ju som så att nytt material skapar sug efter ännu mer nytt material. Visserligen kom ”Live on Two Legs” som lite plåster på såren väldigt tätt efter ”Yield” – men det räknas liksom inte.

Jag längtar efter Pearl Jam för att de har skakat om mig och min värld som få andra grupper lyckats med. Från ”Ten” och framåt har de försatt mig i allt från okontollerade adrenalin-utbrott till apatiskt vaggande. Mike McCready och Stone Gossard har genom sitt patenterade duo-spel visat hur dynamiskt det kan bli när ett band har två gitarrister – inte en. De spelar aldrig samma sak och nästan aldrig i samma högtalare. Bredd och dynamik. Jeff Ament utmärkte sig redan på ”Ten” som en annorlunda basist och håller fortfarande ställningarna som en av mina favoritbasister. Och när vi ändå är inne på favoriter: Eddie Vedder. Mannen som delar in världens musiklyssnare i två läger: för eller emot. Det finns nog knappt någon som inte har en åsikt om hans röst. Hans sångstil bygger på känslor och framkallar desamma.

Så långt allting bekant. ”Nytt” är att den gamle Soundgarden-batteristen Matt Cameron permanentar sitt inhopp som började under ”Yield”-turnén. Det innebär att Pearl Jam har fått en femte medlem som bidrar starkt på samtliga musikaliska plan – även med låtskrivandet. Och det resulterar i att de fortfarande letar efter ett nytt sound och ett nytt sätt att skriva låtar på. Det är kanske den största bristen med ”Binaural” – de där riktigt, riktiga höjdarlåtarna saknas. Jag hittar ingen ny ”Nothingman” eller ”Present Tense” som kan försätta mig i trance eller en ny ”Even Flow” som nästan gör mig hotfull. Däremot känns det välkommet med en trummis som utnyttjar sitt instrument till fullo.

Skivan öppnar med hyfsat högt tempo med ”Breakerfall”, ”God's Dice” och ”Evacuation” men sen sänks det rätt rejält. I ”Light Years”, ”Nothing as it Seems” och ”Thin Air” visar gruppen upp att de behärskar mellantempo-registret. ”Insignificance” och ”Grievance” känns som klassiska, dynamiska tempo-växlarlåtar och Cameron får glänsa fullt ut. De etno-influenser som var som allra tydligast på ”No Code” kryper fram igen i ”Of the Girl”.

Det som egentligen ”saknas” är den tidigare så obligatoriska flum-låten som av någon anledning har funnit med på varenda skiva efter ”Ten”. Säga vad man vill om till exempel ”Bugs” men det är sällan jag längtar efter att höra den – trots att ”Vitalogy” är en i övrigt lysande platta. Det närmaste de kommer konstnärligt flum denna gång är väl ukulele-låten ”Soon Forget” som melodiskt doftar amerikanskt 20-tal och när vovven Dakota inleder ”Rival” med sin ”canine vocal”. ”Rival” är för övrigt en av de mest spännande låtarna med sitt släpiga, nonchalanta gung – komplett med klink-piano och allt.

Jag vet inte vilket betyg ”Binaural” borde få. Det får bli en sjua. Kanske borde det vara ett snäpp eller två lägre med tanke på att det brister lite i låtmaterialet. Man kan fråga sig om det hade blivit lika högt betyg om det hade varit en platta med ett för mig okänt band? Förmodligen inte. Det är omöjligt att betygsätta någon man älskar. Vi är kompisar sedan länge jag och grabbarna och det lär vi fortsätta vara. Jag känner på mig att de har kommande stordåd framför sig. Kanske redan till nästa platta? Till dess kommer jag att fortsätta sjunka in i ”Binaural” och jag blir inte överraskad om den finns med på min personliga topp 10-lista vid årets slut.