dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Iggy and the Stooges: Raw Power
Raw Power (LP) Iggy and the Stooges
1973
Columbia
10/10

Vågar du känna?

Lyssna

Sök efter skivan

Jag är ingen känslomänniska, snarare ser jag mig själv som en sansad och eftertänksam person som definitivt ogillar att släppa kontrollen över mig själv och mina göranden. Detta karaktärsdrag är i mina ögon en tillgång. Det får mig att på något sätt kontrollera livets alla mysterier som annars hotar att dra undan mattan. Världen (och livet) blir på så sätt lite enklare, mer uthärdligt. Men varje gång jag lyssnar på ”Raw Power” kastas jag ur kurs, allt planerat blir ointressant, hela livslögnen blottas i sin fulla ömklighet. Vad fan spelar det för roll om hundra år om jag diskar eller inte? Dör jag om tvätten får ligga kvar på golvet en vecka till? Behöver jag verkligen söka jobb?

Iggy och de andra Detroit-killarna i Stooges har förstört så otroligt mycket för samhällsmedborgaren Gary Andersson, saker som tar lång tid att bygga upp igen. För individen kallad Gary har de varit den injektion som behövts. De har skapat musik som fått mig att inse vad livet egentligen handlar om. Det handlar om att spränga vallar, att kasta sig ut i livet med öppna ögon även om man är på väg in i väggen, att omfamna sin dödsångest, sina brister såväl som sina ögonblick av eufori. Att kunna skrika till världen att den suger! Att skära sig med rakblad, att skita i vad folk tycker. Att spotta på någon och säga att man älskar honom. Att leva lite mera. Att leva handlar ju om att känna. Men det ska man helst inte göra om man vill bli en kugge i den friktionsfria samhällsmaskinen, det behövs inte för att man ska glädja släkt och vänner, arbetskamrater och familj. Iggy var inte lagom. Iggy är inte lagom. Iggy är bäst.

De två plattorna Stooges gjorde innan ”Raw Power” är fantastiska men ”Raw Power” är ett mästerverk. Bandet kom från ingenstans och gav hela slackerkulturen ledstjärnor att spegla sig i. ”I Wanna Be Your Dog”, ”No Fun” och ”Loose” var tonårshymner folk alltid fruktade de behövde. De pekade lite trevande mot den stora urladdningen som skulle följa. Okej att David Bowie var inne och mixade ner det mesta på ”Raw Power” för att skivbolaget överhuvudtaget skulle släppa plattan, men den besinningslösa kraften i pojkarnas musik kunde ingen kväva. Varje låt på ”Raw Power” är som en naken stålklinga mot suburbias hals, de är så långt ifrån morgon-TV och välansade gräsplättar man kan komma. Var bandet från en annan planet?

Vi tar det från början:

Sida 1 – låt 1: ”Search and Destroy”. En uppmixad och vilt ylande gitarr släpar in mig direkt i käftarna på odjuret. Iggy sliter upp min buk och dansar, han viftar med mina inälvor: ”Honey I'm the world's forgotten boy, the one who searches and destroys”. Ljudet är anskrämligt, det rör sig om 100 % otyglad rocklepra, bandet ligger för döden och är redo att smitta ner oss alla, men jag vågar i princip alltid vidare till nästa spår.

Låt 2: ”Gimme Danger”. En rogivande akustisk gitarr. Mjukt komp. ”Gimme danger little stranger”, Iggy är ormtjusare. ”There's nothing left alive but a pair of glassy eyes, raise my feelings one more time.” Det spelar ingen roll om han sjunger om droger, sex eller att köpa glass på Pressbyrån. Intensiteten är frän. Närheten total. Är det så här det är att vara människa? En stor klump sätter sig i min hals.

Låt 3: ”Your Pretty Face Is Going to Hell”. Fuzzhimlen är nära, Iggy mässar ”I need a lover with an alibi”. James Williamsons solon slaktar allt som nånsin hörts från en elplanka. Och vem fan släpper in riffen från helvetet? Detta är det ursprungliga rocktåget. Låten tar aldrig slut. Iggy och James battlar hela vägen till slutstationen.

Låt 4: ”Penetration”. Det perfekta boogiekonstverket. Ramarna för tavlan bågnar under tyngden. Iggy kvider. Iggy lever, Iggy är hög, Iggy är ren lycka, Iggy är en sexatlet, Iggy är Gud. Iggy är en mässande överstepräst i känslokyrkans tabernakel, Stooges är körpojkarna som inte tror sina ögon. Stooges är Beavis och Butt-head som tycker att allt är coolt. Iggy är Gud. Iggy är Vishnu, Iggy är Shiva, Iggy är Mohammed, Iggy är Siddharta Gautama, Iggy är Bill Gates, Iggy är systrarna Graaf. Iggy vill aldrig komma ner.

Sida 2, låt 1: ”Raw Power”. Klaviaturen klinkar. Mina högtalare krånglar. ”Everybody always tryin' to tell me what to do” förkunnar Iggy. Men det låter förvånansvärt tamt och återhållet, fy skäms Bowie. ”Raw power got a healin' hand, raw power can destroy a man. Raw power is a modern soul, got a son called rock'n'roll”. Slaktargitarren sliter sig i alla fall in igen.

Låt 2: ”I Need Somebody”. En av världens fyra bästa låtar. Total utlämning – no holding back. Iggy sitter i rännstenen med händerna utsträckta: ”I need somebody baby, just like you.” Iggy kvider. Inget öga är torrt.

Låt 3: ”Shake Appeal”. Iggy skriker. Bandet svänger. Rak rock'n'roll, så rak den nu kan bli.

Låt 4: ”Death Trip”. Vad finns i slutet av tunneln? Är det en ljuskälla? Kom med på dödsresan, följ mig genom livet i vått och torrt. CBS-studion i London måste ha tagit mycket stryk. Bandet syr ihop påsen med en av världens tre bästa låtar. ”Death Trip” är lång och den är bångstyrig. Den är en lös sammansättning av orgiastiska rytmer, sönderslagna soloprestationer, musikaliska tromber och en Iggy Pop på sin definitiva höjdpunkt i karriären. I ”Death Trip” är Iggy Svengali, ingen har nånsin varit så nära att förmedla äkthet i konsten som han var då. Han förtrollar. Och James slår sönder alla toner han kommer åt på stallet till sin flismaskin. ”Death Trip” är en tidvattenvåg, en naturkraft, ett efterlängtat regn på svältfödd mark, den är soluppgången, hungern, kärleken, svartsjukan, gnidenheten, nyfikenheten, lappsjukan, skrattet, skriet från vildmarken, grädden på moset, gruset i maskineriet tills döden skiljer oss åt.

Iggy gör allt jag vill göra, han säger allt jag vill säga och han försöker inte ens. Han bara gör det. Allt är så självklart. Livet är självklart, livet är musik, musik ska byggas utav glädje, vi måste igenom det. När jag lyssnar på denna skiva blir jag ledsen för jag förstår mer. Det är inte bra att inse hur stort allting är, hur obetydlig jag är och vilka krafter som kan finnas i spel. I universum kan ingen höra dig skrika, undra om jag kan höra Iggy om hundra år? ”I need somebody baby, I need somebody too. I need somebody baby, just like you…”

Gary Andersson - Groove

Publicerad: 2000-05-13 00:00 / Uppdaterad: 2008-12-01 13:10

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #464

14 kommentarer

Jag vet vad jag ska köpa imorgon. Tack!

Criztian Oregistrerad 2001-09-11 00:52
 

Fantastisk recension på tidernas bästa skiva

Mared Oregistrerad 2002-04-18 22:54
 

Den bästa recension jag någonsin läst. Dessutom instämmer jag till 100%. Tack som fan!

Niklas Johansson, Halmstad Oregistrerad 2002-06-18 12:55
 

Sarch and destroy är en av dem bästa rocklåtar som gjorts men sen så suger skivan rätt fett!!!

Timsan Oregistrerad 2002-08-22 22:08
 

”suger rätt fett”, det hörs att du är totalt dum i huvudet.

alex Oregistrerad 2002-09-28 00:32
 

Köpte den här plattan när

jag gick i 6:an…sen upp-

hörde all form av läxläsning…en livsfarlig

platta för unga studenter…eller????

Torsten Larsson Oregistrerad 2002-10-01 11:17
 

Bör noteras att det finns en ommixning av Iggy själv från 96 (på cd 2001) som är lite råare än Bowies platta mixning. Men då missar man förstås det historiska värdet, hur det lät, då, ´73, 3 år före Pistols. Som Andersson poängterar hade kanske Iggys egen mixning aldrig getts ut…

bladner Oregistrerad 2003-06-12 12:37
 

jo, verkar som raw power kommer flyttas längst upp på listan av skivköp…

jonn Oregistrerad 2003-08-06 17:12
 

Inte många plattor som slår ”Raw power” på fingrarna. Känns fint att den hedras med den bästa recension jag läst. Tack till Iggy och Gary.

Tompa Oregistrerad 2003-11-07 01:57
 

Tack för en mycket bra recension av en av världens bästa skivor.

Aneurysm Oregistrerad 2004-06-07 05:08
 

Atomålderns bästa!

Alexandersson Oregistrerad 2004-06-22 10:12
 

asså, hört Little know it all? med sum 41?

top 3 på besta låtar nånsin asså, fy. fan. vad. bra. inte klokt asså. allt är så jävla klockrent.

puss.

RHCP (hjärta) IGGY Oregistrerad 2004-07-25 21:23
 

Intelligent recension:

Ahhhhhh va jag älskar den här skivan!!!

Medlem 2004-09-02 20:33
 

Jag har bara hört No fun o i wanna be your dog från den här plattan men fy fan va dom är bra… denna skiva ska bli mitt nästra köp…

Medlem 2005-01-18 23:42
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig