Epiteten haglar alltid tätt när det kommer till att beskriva hur musik låter. Det är ett välkänt faktum. Att det även är så angående tung 70-talsinfluerad hårdrock är inget undantag. Jag undrar ofta själv över skillnaderna. En gemensam välkänd nämnare brukar vara Black Sabbath. Hur mycket eller lite ett band låter Sabbath. Kanske skulle vara nåt att använda sig av?

Brittiska Orange Goblin låter en del Sabbath. Det är oundvikligt när man spelar den här typen av musik. Det är väl också så att den här typen av band gärna vill att man nämner Black Sabbath. Jag menar de är ju ett av de bästa hårdrocksbanden som funnits. Orange Goblin vill väldigt gärna också att man nämner influenser som Trouble, Mountain och Pink Floyd. Och även om jag kan höra influenserna från dessa band, skulle jag nog hellre vilja jämföra dem med samtida akter som exempelvis Sleep, Kyuss och senare Unida. Eller varför inte Entombed? De har båda gått ifrån att spela dödsmetall till att rocka hårt med klassiska medel.

Orange Goblins tredje album är det album som skall få dem att slå. Billy Anderson (Sleep, Neurosis, The Melvins, Sick of It All) har producerat och det tyckte jag bådade gott, men jag kan tycka att han har luddat till det hela något. Jag skulle vilja ha haft lite köttigare riff och mer framträdande sång innan det blir riktigt bra. Visserligen försvann lite av den tvekan när jag blev vän med skivan. ”The Big Black” förtjänar uppmärksamhet.

”The Big Black” bjuder på klassiska riff och arrangemang hela vägen utan att för den delen låta som kopior. Låtar som ”Scorpionica” och ”You'll Never Get to the Moon in That” visar att de är kapabla till att hitta till det lugnaste lugna utan att tappa tråden. Annars är det där som många band visar att de egentligen inte kan annat än vrida upp till elva, stampa på alla pedalerna och köra. Visserligen gör även Orange Goblin så på några låtar, men de flesta låtarna ger en del plats kvar till taket. Oavsett tempo på låten hinner de oftast med att trampa ur en pedal eller två samt att hitta groovet, hänget och dynamiken i en och samma låt.

jag gillar ”The Big Black” som fan. Det är skönt att höra så kallad stoner som låter mycket hårdrock utan att för den delen kännas mossig eller dammig.

Köp skivan, spring till arrangören på närmaste festivalkontor och tvinga honom att boka dessa gossar. De ska enligt ryktet vara ännu bättre live.