Första gången jag lyssnade igenom "Reinventing the steel" och hörde "Goddamn
Electric" hörde jag fel på en textrad. Jag tyckte att
Phil sjöng "He´s drinking his whiskey and
wreaks of Black Sabbath" och jag tänkte: fan, så är det. De sitter där nere i Texas och
menar allvar. De tar fram en hela sprit och river loss i en riktig knytnäve till låt med fötterna
tungt stående i en bakgrund som består av att lyssna en hel del på gammal hårdrock och
särskilt Black Sabbath. Sen att textraden inte alls var så där är en annan sak, för det är
fortfarande sant. I min bok i alla fall.

Jag vaknade upp till nånting nytt i mitten av nittiotalet. Jag hade naturligtvis krängt
häftigt med överkroppen till "Walk" några år tidigare, men när "Far beyond driven" dök upp i
min cd-spelare föll så mycket på plats. Jag hade sökt och sökt i metallens trakter, men
aldrig hittat något som riktigt passat mig. Men den var perfekt. Tungt driven och grymt
aggressiv. Precis vad jag ville ha. Då. Och senare, för den skivan har jag återvänt till många
gånger. Den har blivit min måttstock och även skälet till varför jag inte lyssnar på så mycket sån
här musik. Det kommer sällan upp i den standarden, och då får det ofta vara.

När en ny Panteraplatta släpps är det oerhört stort för mig. Och jag blir lycklig även
denna gång. För när Vinnie
Pauls bastrumma klipper till och Dimebag
Darrels feta riff kramar om mig som en pytonorm, då känns det väldigt bra. Lägg Phil Anselmos
testosteronstinna stämma och Rex Browns bas på det och man får något väldigt svårslaget. Frågan är
inte om det är bra, utan hur bra det är.

Ja, hur bra är det då? frågar du och väntar otåligt. Jo, ganska säger jag. Inte lika bra
som varken "Far beyond driven" eller "Great southern trendkill" men fortfarande Pantera och
det räcker. Det är inte så mycket "Reinventing" som titeln antyder utan mer en utveckling
av deras grej. Bäst är "You´ve got to belong to it" och den är riktigt suverän, men sen är
det inte något spår som riktigt står ut. Det är en helgjuten platta men jag saknar
några andningspauser (som på ”GST”), eller en ännu hårdare genomkörning (som på ”FBD”).