Den bästa filmmusiken, den görs oftast när kompositörer har ett långvarigt samarbete med en och samma filmregissör. Jag menar, den bästa musik Bernard Herrmann gjorde var den som beledsagade
Hitchcock-filmer som ”Psycho” och ”I sista minuten”. Och även om Ennio
Morricone gjort bra musik vid sidan av det han gjorde för Sergio Leone,
är det ändå musiken till dollar-trilogin och inte minst mästerverket
”Once Upon a Time in the West” som försäkrat honom om en framskjuten
plats den dag filmmusikens historia ska skrivas.

Ett tredje mycket fruktbart samarbete är det mellan David Lynch och
Angelo Badalamenti. Den sistnämnde är Lynchs hovkompositör och har
skrivit musiken till bl a ”Twin Peaks”, ”Wild at Heart” och ”Lost
Highway”. Badalamenti har en säregen förmåga att i musik fånga den
mystik och den surrealism som finns i Lynchs bilder. I ett fall,
långfilmen ”Twin Peaks: Fire Walk with Me”, lyckades han till och med
bättre än vad Lynch själv gjorde filmen är fortfarande en pina att se
(tro mig, jag har försökt att se om den, men inte ens ett Lynch-fan som
undertecknad kan tycka att den är särskilt bra), samtidigt som musiken
stundtals är lysande.

Lynchs senaste film heter ”Straight Story”. Den hade sin urpremiär vid
1999 års filmfestival i Cannes, och gick upp på bio i Sverige i julas.
Det är en lysande film, den har lysande musik av Badalamenti samtidigt
som den är det mest annorlunda någon av dem har åstadkommit.
”Straight Story” är den sanna berättelsen om den åldrade Alvin
Straight, som bestämmer sig för att han en sista gång (?) vill träffa
den bror han inte talat med på mer än ett decennium. Alvin har inte råd
att flyga och kan inte köra bil så han spänner en kärra med
förnödenheter bakom sin motorgräsklippare (en sån där som man sitter på
och kör) och drar iväg. Och det filmen handlar om är helt enkelt hans
resa som går genom några delstater och om hur han kommer fram och
träffar brorsan. Det mest dramatiska som händer är att Alvins hatt en
gång blåser av hans huvud och att bromsarna vid ett tillfälle inte
riktigt tar i en nerförsbacke.

Det är med andra ord inte en actionfilm, och den ligger så långt från
våldet i t ex ”Wild at Heart” och ”Blue Velvet” som det är möjligt att
komma (missförstå mig inte, jag älskar dom filmerna också). Det är en
film som hyllar vänlighet och kärlek och som berättas med värme och
respekt och till detta har Angelo Badalamenti skrivit helt kongenial
musik. Eftersom den utspelas i amerikanska mellan-västern har den inte
oväntat en lätt country-touch men detta går aldrig till överdrift
(vilket vi som är allergiska mot viss country tackar för). Det är en
musik som är lika lågmäld och som understryker vemodet i Lynchs
berättelse om en man som vet om att hans liv går mot sitt slut och som
nu vill göra upp räkenskaperna med det som plågar honom.

Men samtidigt finns det också ett bett i musiken den är inte ofarlig.
Det finns teman som påminner om musiken från ”Twin Peaks”, som kommer
med stråk av svärta och av någonting otäckt onämnbart. Det gör att den
här musiken aldrig kännas likgiltig. Den är mycket lågmäld men den har
definitivt bett. Precis som det i filmen då och då förekommer scener som
känns oerhört lynchianska, detaljer som inte har något med handlingen i
övrigt att göra, men som genom sin blotta förekomst signalerar vem
upphovsmannen är.

Jag har alla de Lynch-soundtracks som Badalamenti har skrivit. Alla är
bra, men jag undrar om inte ”Straight Story” tveklöst är bäst.