När jag hörde No Fun At All för första gången tyckte jag det var hur tråkigt som helst Samma gamla skåpmat som alla svenska skatepunkband levererade. Som sagt No Straight Angels gjorde inget större intryck på mig. Jag sökte lyckan i amerikanska band istället. Trots min inställning (som inte hade någon som helst betydelse) kom No Fun At All att följa upp No Straight … med Out of Bounds och The Big Knockover. Jag var kritisk även där. Tur att No Fun At All fortsatte, och att jag hade fel. Nya albumet State of Flow sätter bandet i ett nytt perspektiv. Ljuset faller helt plötsligt annorlunda på cd-konvolutets omslag. Här händer det grejor.

För ett år sedan var bandet på väg att lägga av, men med ny gitarrist känns det här mer motiverat än någonsin. Skivan är fortfarande skatepunk, men NFAA gör något som ingen annan gjort på senare tid. Den här typen av musik har på senare tid gått två vägar. Antingen har man stått kvar och stampat i samma gamla vanliga tvåtakt med lite halvdan sång (ex. Millencolin), eller har man sökt sig tillbaka till rötterna på 60-talets pop och sedan uppgraderat intensiteten och takten (ex. The Hives). No Fun At All behåller sitt sound, men skapar nytt genom att förstärka vissa drag, och tona ned andra.

State of Flow är mer melodiös, Ingemar Janssons sång är riktigt bra och gitarrslingorna för tankarna till 1980-talets hårdrock. Det monotona i de tidigare skivornas tempo är borta. På nya skivan vågar NFAA tappa lite fart, och det gör inget. Bandet håller ändå, jag lovar.

I vår behöver jag inte leta fram mina plattor med Bad Religion och Pennywise, utan State of Flow kommer räcka långt. Åker ni förbi mitt hus kommer ni nog se mig på gräsmattan med toppspåret på skivan, Joe Delord, strömmandes ut genom fönstren på den volym min usla stereo tillåter.