Helt djävla galna! Hur bra som helst! Varför är inte all musik så här kompromisslös? Efter att blivit totalt överrumplad av The Hives har jag stillat mig något. I alla fall tillräckligt för att skriva den här recensionen.

På The Hives hemsida kan man läsa hur bandet själva beskriver att de är influerade av 50-tals rock, 60-tals garage, 70-tals punkrock, new wave och det mesta sedan dess. Själv tycker jag att det räcker med de tre första definitionerna. De räcker för att de flesta kan förstå vad det handlar om. Kanske skulle jag vilja lägga till skitig surf till listan.

På fullängdsdebuten Barely Legal (1997) serverade bandet en knippe låtar som gick oerhört fort, som levererades med otrolig energi och som visade på att bandet hade tillräckligt med attityd för att matcha både sina texter och sina uttalanden. Den kanske inte är den mest helgjutna platta som gjorts, men den är väldigt charmig. Charm i det här avseendet är något positivt, tro inget annat.

Sen hände det inte så mycket. En aptitretare i form av en singel på briljanta A.k.a I-D-I-O-T dök upp efter ett litet tag, men den var en klen tröst. Samma år såg jag nämligen min första the Hives konsert och jag ville höra mer. Vilda rykten gjorde efter ett tag gällande att en platta var på gång, men inget verkade hända. Inte förrän Cheap Shots IV dök upp för ett par månader sedan och bandet bidragit med ett lysande spår. Då visste jag att ett album var på gång.

Så kom den då äntligen, den nya skivan. Tyvärr hade jag precis dagarna innan fått lyriska brev om hur bra den var, men jag försökte hålla mig lugn. När jag väl lyssnade igenom den var den nästan allt jag inte vågat hoppas på.

Barnsjukdomarna är borta, tempot är mer varierat, det musikaliska uttrycket är något mer tyglat och både sången och musiken är bättre mixad. Howlin' Pelle sjunger dessutom riktigt bra här och låter både angelägen och närvarande. Skivan kanske inte har lika många sing-a-long hits som jag hade hoppats på, men man kan inte få allt. Låtarna håller en jämn kvalitet och innehåller, trots att de ofta är väldigt korta, allt som en (punkrocks)låt behöver vad gäller dynamik och struktur.

The Hives presenterar helt enkelt en skiva som låter som en blandning av de bästa från de stilar som de sneglat på. Det mesta stämmer. Inledningen kanske är starkare än avslutningen, men efter en 27:55 är jag både nöjd och utmattad. Det räcker i och för sig med att jag spelar de fem första spåren för att jag ska bli det. Förhandssläppta Main Offender och det gamla singelspåret Outsmarted toppar femman och efter det måste man andas för att sedan ta itu med resterande sju. Mer av den här varan.